Ruinerna

Begravningen

Hur allt var ur Goldar's ögon

Det var under kvällsmålet som allt började.

Nyx var den som startade allt, genom att med bombastiska rörelser och ljus, dra till sig allas uppmärksamhet.

När han var klar, var det Koraxk tur att genomföra sin del i ceremonin.

Men jag kan säga, att jag aldrig har hört något liknande i alla mina dagar. Den bullriga stämman, bröt ut i en skrämmande sång. Med ljusa toner, men med något mörkt buller underliggande sjöng han ut sin sång.

Oh gudar, jag har aldrig hört något liknande. Jag må inte förstå vad han sa, men det kändes som om Ulaa än en gång hade talat till mig. Varje ton, sköt ut vågor av kraft som kändes ända ut i fingertopparna. Varje ton fick inte bara folket att skaka utan själva scenen vi stod på kändes som om den rörde på sig.

Sorg, förlust, hopp, lycka. Detta var bara några av de saker jag kände att sången talade om.

Jag kan tyvärr inte beskriva mer i ord hur ofantligt rörande och tilltalande Koraxk sång var.

Inte bara det, men det som följde, var ingen vanlig syn heller.

När Koraxk var färdig, föll en underlig tystnad. Som om all tid hade stannat upp och nu väntade på vad som skulle följa.

Medans Koraxk långsamt tog sig tillbaka till sin plats klev Jenelin och tog plats mitt på scenen.

Jenelin började sjunga en sång, jag var tyvärr helt borta efter att ha hört Koraxk sång och jag kunde inte utgöra vad sången var, det ända jag vet säkert är att det var en underbar sång utförst på ett enastående sätt.

Som om Koraxk himmelska sång inte var nog bevittnade vi ännu ett under, då Jenelin plötsligt började växa vingar från sin rygg, de blev större och större och slutligen, stod hon där, liknande en ängel med ljus strålande ner från himlen, en gloria av ljus och en stämma av guld.

Ty ärr kunde jag inte så och beundra dessa fantastiska syner, då jag själv hade en upgift som jag måste fullfölja.

Jag klev motvilligt ner från scenen och tog mig mot minneslunden.

Innan jag tog mig fram, klev jag in i en av de övergivna ruinerna. Där tog jag fram min gamla präst skrud. Efter att ha fått den i ett gammalt kloster för många, många år sedan skulle den änklingen få användas till sitt syfte.

Jag tog på mig den efter ha tvättat bort smuts och blod från kroppen och var nu redo för det absolut viktigaste av allt. Fixa till hår och skägg.

Med varsamma rörelser borstade jag mitt skägg och hår och lade dem på plats. För en kväll som denna var det absolut förbjudet att ha flätor och smycken i skägget, därför, fick det bli slätkammat och troligen få mig att se ännu äldre ut.

När jag var klar intog jag min plats vid minneslundens mitt vid slutet av den grusgången som vi tidigare hade lagt ut. Framför altaret som Crow hade byggt tillsammans med Jenelin.

Föreställande en stor fågel med huvudet höjt och vingarna utslagna. Det blev upplyst av de fåtal ljus jag hade lyckats få med mig i flykten och tillsammans med rökelser blev allt fullgjort och utstrålade en enastående prakt.

Jenelin, som gick i täten av tåget som långsamt tog sig mot lunden var fortfarande klädd i sina vingar. Jag måste säga att jag var nära på att ramla omkull då jag trodde att jag ännu en gång skulle få träffa en ängel.

Folket började sprida ut sig på den öppna plats som var dedikerad på att sörja de döda och förlorade.

Det var nu min tur att fullfölja min del.

Med en klar stämma tog jag till orda:

Kamrater

vi har samlats här idag för att ta farväl av våra bröder och systrar som gick förlorade i Silverstein.

Att dö är inte att försvinna i mörkret. Utan att bli ett med världsbergets grund igen, och på nytt starta sin resa mot toppen.

En kort paus följe för att låta folk tala ut sina egna böner för de döda. Innan jag fortsatte med en starkare stämma:

Även fast detta er en sorgens dag, måste vi inte förlora oss i mörker.

Nu kanske nu tänker att alt är förlorat, att det inte finns något hopp. FEL!

Vi lever fortfarande! Det är anledning nog att hålla hoppet uppe!

Hur tror ni att era fallna kamrater skulle känna sig i Ulaa’s berg om de såg att ni bara ger upp?

Ytligare en paus tillkom, för att låta innebörden sjunka in. Jag fortsatte som i trans:

Men allt är inte meningslöst!

Jag har hört att några av oss har lyckats säkra en källa med vatten, vilket är en god början till en ny start.

Vi måste sluta leva i den bekvämlighet och säkerhet som Silverstein gav oss.

Jag minns en tid, då vi inte förlitade oss på uråldriga städer och rikedomar, utan levde genom fårat eget svett och blod.

Det kommer inte att bli en enkel resa, MEN!

I denna mörka stund har hjältar stigit upp ur staden ruiner!
Igår, deltog jag i en strid mot goblins. En strid då vi var extremt underlägsna i antal.

Men genom samarbete och en järnhård vilja, lyckades vi inte bara dräpa alla golbins utan även deras ledare, som föll för Crows pilar.

Dessa hjältar må inte vara många i antal, men detta bevisar bara att vem som helst kan bli en hjälte.

Jag tänker inte ge upp, för jag har blivit utvald av Ulaa att utföra hennes vilja!

Vid detta ögonblick skrek jag med en rasande stämma;

JAG VÄGRAR ATTSOM EN YNKTYGG UTAN ATT HA FÖRSÖKT ATT GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN!

Efter utbrottet, lugnade jag ner mig och fortsatte med lugnare röst, men fortfarande allvar kunder höras:

Så, hur vill ni göra?

Ge upp och dö som en feg krake? Eller, ta chansen att strida för vår överlevnad tillsammans med dessa nya hjältar?

Och vem vet, kanske stiga upp och bli en av dessa hjältar?

Det följde en tystnad. Sedan började ett tacktfullt stampande höras. Först svagt, innan det togs upp av allt fler och fler. Tillslut var hela lunden fylld med stampande och ett höga vrål hördes. Skriv av sorg blandades med skrik av uppgivenhet. Men man kunde höra något av en nu kraft i deras röster.

Med detta var ceremonin avklarad. Då folket långsamt började ta sig hem, klev Crow fram med ett fem fjädrar i handen.

Det var nu hans tur, att hedra sina döda och förlorade på sitt sätt.

Med en rosslig men kraftfull stämma sa han:

vart ni än är och om ni ens är vid liv. Så ska jag se till att stammen kommer att leva vidare.

Men långsamma rörelser tog han fyra fjädrar från statyn och förde dem vart och ett mot ett av ljusen. Samtidigt som han sa:

Owl, raven, sparrow och duck

När den sista fjädern blev slukad i eld, var det som om vindens ande talade till honom. Ljuset blåstes ut av en vindpust och förde askan av fjädrarna med sig i en virvel. Innan den blåste ut allt och täckte Crow’s ansikte i en tunn dis och försvann sedan upp i skyn.

Men mitt arbete var inte slut ännu. Det fanns fortfarande folk som inte visste vad de skulle göra.

De gamla undrade varför just de överlevt när deras liv ändå snart var slut.

De unga, var förtvivlade utan sina nära och kära.

Jag tog till orda igen:

Jag vet att ni känner sorg, men vi har visat idag att vi fortfarade har en glöd innom oss som ingen kan släcka.

De gamla kanske ser sig själva som onödiga. FEL!

Vi gamla har något de unga saknar. VISDOM OCH ERFARENHET!

Som du själv inte kan genomföra uppdragen, lär de unga hur man gör!

Sprid vidare era kunskaper och så, hitta er plats!

Ni unga, var inte uppgivna. Lev och lär! Visa att ni är starka och kunniga!

Visa denna värld att ni kommer överleva!

Visa er värdiga att en dag, kallas för hjältar!

Med de orden, hoppades jag injuta någon form av hopp i de som inte kunde hitta en plats.

Under hela den natten, stod jag kvar där vid altaret. Tog emot folk som inte visste vad de skulle göra. Jag gav ut välsignelser i Ulaas namn och försökte så gott jag kunde ge dem mod och vilja att gå vidare.

När gryningen kom gick den sista ut från minneslunden. När jag hade konstaterat att jag var ensam, sjönk jag långsamt ned på en pall som stod kvar mitt på den nu tomma minneslunden.

Tillsammans med att de sista av rökelserna brann ut, slog jag långsamt ihop ögonen och jag somnade in i en ytlig sömn. Orolig att någon skulle se mig och därför se att jag var helt slutkört. Och möjligen omintetgöra allt vårat arbete.

I min sömn hörde jag hur fotsteg närmade sig, och en silkeslen röst kallade mitt namn.

Med ett ryck vaknade jag….

Resterande av texten har blivit oläslig på grund av att någon har suddat ut den.

Comments

dataxperten adeadwolf

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.