Ruinerna

Kitteln kokar - "ledig" dag

Äntligen, en hel dag att spendera i Ruinerna utan att behöva springa ut på uppdrag, slåss mot gripar eller spionera på folk. Det enda som var planerat för dagen var att ta hand om Jas tillsammans med Malora, plugga igen några hål i kojan som är mitt hem så det inte kan regna in och undervisa barnen i skolan. Eftersom ni faktiskt får läsa om detta så begriper ni säkert att det inte var så simpelt…
Till att börja med så var jag och Malora dubbelbokade för pass i skolan, något vi som ni vet ska göra för att lära oss en läxa om att inte ta in gripar i byn, men i detta fall skulle det leda till att vår grip antingen fick vara själv eller följa med till skolan, inget av det särskilt bra idéer. Malora valde att stanna kvar eftersom hennes arbete inte berörde eleverna och därför kunde vänta utan någon större fara medans jag begav mig till min lektion.
Jag och eleverna spelade musik tillsammans och det lutar åt att vissa faktiskt kan bli rätt duktiga musiker. Vertalas Alfheim kom förbi en stund och störde lektion för att fråga efter Malora, vilket var ganska irriterande eftersom barnen inte direkt är försiktiga när jag vänder ryggen till, men jag förklarade situationen och fortsatte spela.
Efter lektionens slut begav jag mig hemåt för att ta ta över att sköta Jas men eftersom det var dags för hans tupplur så fick han krypa till kojs medans jag valde att läsa en god bok på puben.
Döm om min förvåning när helt plötsligt en tiefling kom in och med undran i rösten frågade Steven om vart Chinte Alfheim höll hus. Jag kände att detta var något jag var tvungen att ta reda på mer om så när hon och hennes vägvisare, en ung människa, gick så agerade jag spejare och följde efter.
När de kom till det enkla tält som är Chintes hem pratade de ungefär två minuter med hans barn som tieflingen av någon anledning mutade innan hon gick in och började prata med Chinte. Medans jag funderade på hur jag skulle tjuvlyssna gick hennes vägvisare därifrån så jag kände att det inte var något att älta över och smög fram. Baserat på det jag hörde verkar Hope och Chinte ha samma pappa, vilket skulle innebära att Tanidian Alfheim har lite att förklara så jag kan inte direkt klandra honom för att han inte har nämnt något…
Hope verkar vara intresserad av att stödja vår sak, eller mer specifikt hjälpa Chinte och hans barn, åtminstone fram tills dess att hon tillsammans med dem lämnar byn efter vintern. Mot slutet av konversationen så återvände vägvisaren och han kom direkt över till mig för att fråga vad jag gjorde där, något jag givetvis inte avslöjade för någon som ledde kompletta främlingar till Ruinerna. En liten bluff senare så verkade han tro mig, men var ändå lite stel, varpå Hope kom ut och gjorde oss sällskap och vi blev till sist formellt introducerade.
Efter en kort men gripande konversation om Hopes äventyr med Amber och några andra kom Malora tillsammans med Jas och letade efter mig så jag kände att det var bäst att bege mig hem och diskutera hans uppfostran, vilket vi gjorde efter ett snabbt farväl till Hope.
Jag vill avslutningsvis betona för rådet vikten av att se tecken på när nya individer kommer till Ruinerna, denna gång var det en tiefling som är ganska lätt att upptäcka men nästa gång kanske det är någon som ingen ens skulle lägga märke till, till exempel en människa.

View
Bryta Malm

På uppdrag av Rådet var det återigen dags att besöka Malm, denna gång för att bryta ut Daggard ur fängelsehålorna och ta hand om oppositionen mot Mathilde. Eftersom Ruinerna hade kort om dvärgar som inte var kända i Malm så gjorde jag och Wysteria sällskap med Gritt och Ulfgar på uppdraget. Resan dit var händelselös och efter ett snabbt men fängslande samtal med Mathilde tog hon oss till Daggard via en hemlig gång innan hon lämnade oss själva. Medans vi frågade ut Daggard om allt han visste om oppositionen till Mathilde fick vi oväntat sällskap i form av Brodgar, påkallandes vår uppmärksamhet via ett titthål i en dörr, som av egna skäl ville få ut Daggard. Efter att ha kastat nycklarna till oss försvann han snabbt från något tumult på andra sidan dörren vilket gjorde att den öppning vi hade att befria Daggard under snabbt höll på att ta slut. Ulfgar öppnade celldörren men lyckades inte riktigt låsa upp hans kedjor så jag fick ta över medans Gritt höll utkik och Wysteria spärrade dörren som Brodgar hade stått bakom. Efter en snabb förklädning av Daggard tog vi oss tillbaka samma väg som vi kom och ut i staden igen, där vi överraskades av en tiggande dvärgkvinna som av förklarliga skäl krävde pengar av oss för att låta oss passera, rena rånet måste jag säga. Efter att Wysteria mutat henne gav hon sig av och bad oss följa efter men Daggard litade inte riktigt på henne och bad mig diskret att döda henne. Wysteria överhörde detta och höll uppenbarligen inte med om planen för när jag försökte skära halsen av kvinnan så hoppade hon i striden och till min chock så anföll hon mig och fick snabbt sällskap av Gritt. Jag såg ingen direkt utväg ur detta så jag gjorde mig snabbt osynlig och flydde fältet varpå jag begav mig till skogen för att ta hand om mina skador medans vakterna samlades runt mina (kanske före detta) kamrater.
Trots detta bakslag kände jag att det var min plikt att fortsätta uppdraget och hjälpa Mathilde att eliminera oppositionen. Ryktet sa att de brukade mötas upp på Bernt-Huberts pub så det var dit det bar av. Enligt Bernt-Hubert brukade Brodgar ha möten med några av vaktkaptenerna i pubens källare vilket han misstänkte hade med oppositionen att göra, så han bad mig spionera för att se om det kunde stämma. Det fanns lite tid innan mötet så jag bestämde mig för att trots deras anfall mot mig göra slag i saken och besöka mina vänner.
Trots att jag inte hittade så bra i de här krokarna så tog jag mig till häktet och hittade Gritt och Ulfgar i en cell och efter ett snabbt framviskat samtal kom vi fram till att det för uppdragets skull var bäst att lämna Wysteria bakom oss. Tyvärr verkade våra flyktplaner sjunga på sista versen då Brodgar anlände och ifrågasatte varför jag var där, en misstänksamhet jag lyckades stilla genom att låtsas skriva poesi inspirerad av landskapet runt häktet men trots detta blev jag ombedd att lämna platsen. Jag gick runt hörnet och i smyg fortsatte jag att lyssna på hans konversation med mina kamrater och hörde att de lyckades bli frisläppta mot att de inte skulle motarbeta honom.
När vi sedan mötes upp utanför häktet bestämde sig Gritt för att gå hem till ruinerna medans Ulfgar ville ta en öl på puben, dit även jag hade planer på att återvända, fast av andra skäl. Väl där lyckades jag, med hjälp av några öl, ta mig ifrån Ulfgar och ner i källaren till pubens lager där Brodgar skulle möta sina medkonspiratörer. Tyvärr hade rummet inga tunna väggar så jag fick istället, med Bernt-Huberts hjälp, gömma mig mellan några ölfat för att kunna tjuvlyssna.
Efter en lång väntan så dök de äntligen upp och våra misstankar bekräftades snabbt, de pratade om att attackera Mathilde i sömnen och att därefter ta hand Allanar, något som skulle de enkelt kunde göra eftersom Brodgar hade lurat alverna, med hjälp av Daggard, att han var på deras sida och ville ha fred.
När samtalet led mot sitt slut blev jag förrådd av Bernt-Hubert, som lyfte undan tunnorna som han hade packat framför mig och min enda utväg var att försöka spela full vilket tyvärr misslyckades då jag har bristande kunskaper på det området. Brodgar och jag råkade snabbt i luven på varandra och han lyckades rycka av mig min hatt och därmed avslöja mig som icke-dvärg. Tillsammans med Ulfgar, som hade hittat ner, lyckades jag övertala Brodgar att låta oss fara därifrån, med hot att om han såg oss igen skulle han döda oss. Ulfgar gick upp och distraherade pubens gäster så att jag slapp oroa mig för att bli upptäckt när jag smet ut men efter det valde han att gå hem. På egen hand, utan kamrater eller hatt för att dölja min identitet var mina chanser att hjälpa Mathilde ganska små. För att lösa detta problem bestämde jag mig för att befria Wysteria från häktet.
Medans vi hade spionerat hade hon försökt ta loss gallren från fönstret, hon hade fått slita och gno men hade inte lyckats smita ut själv. Efter en inte särskilt upplyftande förklaring av vad som skett så hjälpte jag henne upp ur cellen och gav henne några järnrör som vapen. Tillsammans tog vi oss till rådhuset där Mathilde hade sitt sovrum för att hjälpa henne att fly om vi kunde och i Wysterias fall hämnas henne om det skulle visa sig att vi kom till korta och inte hann i tid. Som tur var (tack Lliira) så hann vi i tid och lyckades övertala henne att fly, något vi precis hann innan Brodgar och hans medkonspiratörer hann ikapp oss och fick oss att gå under.
På vägen tillbaka till Ruinerna hann vi ikapp Ulfgar och Gritt, som motvilligt accepterade att Mathilde skulle få asyl hos oss tills hon vi kunde bryta Brodgars grepp om Malm.
Förhoppningsvis får vi chansen att återse honom, jag vill gärna växla några ord…

View
Silversteins första återbesök
A Crows story

Denna gång börjar historian som vanligt vid morgonen. Caylinn letade efter personer som är villiga att ta sig till SIlverstein och hämta så mycker som kan hjälpa Ruinerna. Vi tog våran packning, sa våra förväl (de som ville det) och påbörjade våran resa mot den hemliga ingången. Det tog inte långt tid innan vädret vände sig emot oss. Med stört skurar och kalla vindar. Jag som har en vattentät mantel blev inte lika påverkad. Inte mer märkvärdigt hände på de två närmsta dagarna. Vi slog läger utanför grottöppningen till Silverstein. Morgonen därpå tog vi oss in i grottan med facklor och en oljelampa som ljuskälla. Vi slog läger i grottan en bit ifrån Silverstein för att undvika risken för faror.
Nästa dag tror jag (svårt att veta utan solen som visar) Så påbörjade vi sista resan sträckan mot Silverstein. När vi började känna igenom oss av Silversteins stenar tog det inte långt tid innan faror visade sig. En kvinna med rustning var under attack av skelett och odöda. Vi tog snabbt hand om problemet och tog reda på varför hon var här. Det visade sig att hon var på en resa och kom tillbaka hit nu. Som gjorde henne omedveten om händelserna här. Hon var villig och hjälpa oss och vi började gå emot vårat första mål. En handelskaravans lagerrum… Jag fick smyga i förväg och leta efter faror. Jag visade resten den säkraste vägen till lagerrummet. Men framför dörren stod tre förskräkliga skelett tillsammans med en med Riddarrustning och en Stor varelse som verkar vara ihopsatt av flera kroppas. Dessa kroppar hängde och ruttnade på denna jättelika lik. Vi besegrade alla utan problem. Men vi var väldigt nära på att förlora amber när jätten sprang med all makt emot Amber och försökte krossa henne med sin yxa. Amber lyckades precis undvika den attacken och kom undan oskadd.
Med hast tog vi oss in i lagerrummet efteråt och ploickade på allt som hade värde för oss eller Ruinerna. Vi förde allt till platsen vi vilade på i tunneln. Efter det var vi trötta men vi ville ändå kolla vad för faror som fanns…
Vi gick i strid med ett par skelett och kollade vidare. Tillsslut kom vi fram till förrådet som var vårat huvudmål. Men den dörren var också vaktade av skärmmande hundar, skelett och en till jätte. Så vi bestämmde oss att vila och bemöta dem senare….
Efter en tid av vilande så började vi smyga oss ditåt men ännu ett problem hade tillkommit. En hydraliskt… odöd och farlig. Vi angrep den utan tvekan och efter några motgångar så besegrade vi hydran utan större skador.
Härnäst var vakterna vid dörren till förrådet. Vi angrep först och lät dem komma emot oss och denna gång var vi förberedda på deras spring attacker. Jag hade en påse med metall kulor som jag spred ut på marken och det gick som jag antog när jätten gick till springande anfall emot oss. Han föll på kulorna. Sedan var resten bara att besegra en efter en.
Vi gick in i förrådet och plockade på oss verktygen och allt annat utan en gammal tunna med mjöd. Som jag högg sönder när det blev en diskution om först den ska med eller inte och sedan vem som ska bära den. Vi tog med oss resten och sedan tog oss emot grottan. Där plockade vi på oss ännu mer och började en tung vandring tillbaka. Tur att vi hade Landers unseen servants.
Sedan kom vi tillbaka till Silverstein några dagar senare.

Där avslutar vi historian idag.

View
Wysterias Sista ord
Flykten från malm

- Emelie “förlåt att den är lite tradig. Men skrev det som jag tänkte mig att Wysteria skulle uppleva det, och hon var aldrig någon som fokuserade på en sak utan hade många tankar som löpte om vartannat, och det försöker jag få fram i dessa hennes sista ord till de flesta av er”
___________________________________________________________________________________________________
Glädjen. Glädjen som omringade mig. När vi sprang där, jag och Matilde, hon var fri, hon var hos mig… Men framför allt.Hon var inte död.

Allting skulle ordna sig nu. Steven hade kallat mig naiv… eller rent av dumdristig men jag kände ett hopp som jag inte känt på väldigt länge. Mourne skulle få Goldar att hjälpa pappa ochjag skulle äntligen få bevisa för Matilde vad jag var kapabel till… Jag skulle slåss vid hennes sida, och när vi vunnit malm så kanske… bara kanske… (Nej jag är henne inte värdig henne. Men hon och ruinerna skulle i alla fall bli handelspartners så jag skulle kanske få träffa henne ofta. Kanske till och med få jobba under henne. Ja åh Ja! det skulle va toppen. Vi kunde adoptera några av de föräldralösa barnen i skolan, pappa kunde spela sånger för dem…) Nej nej nej Wysteria fokusera är det någon som förföljer oss? Nej… okej… bra. Jag sneglar på Phan som håller tillbaka för att Matilde och jag ska hinna med.

Inga barn kanske, men jag kommer att slåss vid hennes sida. Och i Glittergolds namn vad många det är jag vill slå in skallen på. Framför allt Brodgar Malmklyvare För hans samarbete med drowsen som dödade Crow och Jennelin, för att han försökte döda Mathilde och för att han anstälde Daggard att döda Tarik. Och Daggard också för den delen, honom vill jag också döda, och alla drowsen som var inblandade. Men ja. ja… framför allt Brodgar, jag skulle kunna springa tillbaka nu… Varför dödade jag honom inte när jag hade chansen? Jäkla Phan som inte sa att det var Daggard tidigare. Enda anledningen till att jag inte stannade och sloggs var för att jag inte litade på Phan, tänk om han hade backstabbat Matilde. Men nu vet jag att han är oskyldig… det var Daggard hela tiden.

Äsch en vecka kan du vänta… En vecka och sen får du din hämnd. En vecka och sen får du Matilde. Tänk positivt nu Wysteria, för pappas skull. Om någon månad kommer han kunna sjunga och skratta igen. Håll ut tills dess. Bara en vecka.

Wysteria tog en djupt andetag och log sitt största leende tillbaka till Matilde när de kom ikapp först Ulfgar Battlehammer och därefter Gritt Stonehand.
____________________________________________________________________________________________________

Hon berättade vad som hade hänt på tavernan, och efter lite för många stop, berättade hon om sina framtidsplaner med Matilde. “En vecka och sen är malm hennes!”

Men Wysteria skulle inte komma att uppleva när (om) Matilde tog tillbaka malm… Hon skulle inte ens få säga till Matilde hur hon kände… Wysteria skulle få chansen att andas ett endaste dygn till, och därefter skulle hon inte det.

View
En bagares dagbok: del 3
Från uppdraget: A bloody affair

Jag kan inte sova. Igen. Sedan vi flydde från Silverstein har så många dött.
Vad kan klockan vara? Det är månader sen jag visste svaret senast.
Jenelin. Hon var så full av ljus och livsglädje. Nu är hennes mammas döda blick allt som återstår av hennes minne. Maho, Janas man, Wysteria… bilden av en get-bebis i Malora armar. Personer jag knappt känner, och samtidigt är allt som är kvar av min hemstad.
Jag somnar till och vaknar kallsvettig av Crows medvetslösa kropp i min famn medan jag tvångsmatar honom helande örter, omgiven av tjära och ett dött monsters fruktansvärda stank.
Landers ansikte som lyser upp av eldbollen som begraver Wysterias söndersargade kropp i en dånande explosion. Hade vi kunnat rädda henne?

Mina händer griper tag om täckesväven. Jag minns hur varm hon var innan hon slets ner i den där jävla gropen.
Hon som var den starkaste i hela byn. Nu måste någon bli det i hennes ställe…

View
Mörkret under marken
Crow's sad story

Allt började med en fin morgon… Tills jag hörde Malora skrika. Jag tog all min packning och sprang ditåt. Framme på plats så satt Malora brevid en av sina lamm. Lammet var helt torkad av blood och staketet mot skogen var uppbrutet. Jag skickade iväg Gobi för att se om han kunde se något i området. Efter bara några sekunder började han flyga mot något han såg. Jag, Lander, Wrysteria, Malora och Bon började följa Gobi så bra vi kunde. När vi närmade oss det som han såg började det röra sig mot oss (Gobi började flyga mot oss avslöjade dess rörselse). Vi förberedde oss för strid.
Men det var inte ett monster som kom ut ur buskarna utan en kvinna. Hon hade rivmärken som det rann tjära ur.
Hon föll ihop bara sekunder efter att vi stötte på henne. Men hon hann säga en sak… Hennes make blev attackerad av monster som kom upp ur marken.
Lander och Wysteria började springa direkt mot den platsen. Resten av oss väkte upp kvinnan och försökte att övertala henne att springa till Ruinerna så länge. Men hon vägrade så efter lite övertalade på hennes sida fick hon följa med. Malora sprang i förväg medans jag och Bon hjälpte kvinnan bortåt.
Under tiden vi rörde oss ditåt hörde vi ljud. Dessa ljud lät som små explotioner.
Det visade sig att Lander använde eldmagi, som visade sig vara väldigt effektivt.
Vi samlade oss och upptäckte att området var fyllt av små ögon. både i träd och på marken.
Vi blir anfallna av några, som Lander tar hand om lätt med eldmagi. Men när vi skrämde iväg resten som stannar på avstånd.
Där de börja syconiserat göra något som liknar en ritual. Som börjar få marken att skaka lite och det slutade med att plötligt flyger det upp rötter som greppar tag i Wysteria. Vi hinner knappt att reagera innan hon blir nerdragen i marken och alla ögon som kollade på oss från distans splittras iväg.
Resten börjar att gräva medans jag bevakade området.
Tillslut kom var hålet tillräckligt stort för oss att hoppa ner i. Det var kolsvart där nere och jag hade bara min fackla som tillät mig att se. Men det varade inte länge för att det tog inte långt tid innan väggarna blev täckta med tjära. Vi släckte facklorna och fortsatte i mörkret. jag fick förlita mig på känsel och hörsel. Såsmåningom kom vi till en backe neråt. Gruppen lånade ett av mina rep och började klättra neråt.
Bon och Malora breskrev platsen nedanför som ett större rum fyllt med tjära. Men vi var inte ensamna här utan mitt i rummet hörde jag något stort resa sig. Utan att se sköt jag en pil emot den. Men det lät som jag träffade ett träd. Jag Hörde Malora ropa “kom hit, följ min röst” och nästan direkt efter kännde jag en våg av magi slå mig samt gjorde det ont som att något hände Gobi. Magin sved i hela kroppen och jag kunde inte röra mig. Jag kunde höra Monstret svinga sina “armar” mot mig.

Jag vaknade till igen och kände att delar av kroppen var brutna. Jag fick återhämta mig så gott som det gick. När jag hade det känndes det fortfarande som något var helt fel. Då berättar de att Gobi hade dött under stiden…. Jag gav inte upp utan istället gav honom vattnet med helade egensakaper (som jag samlade upp utanför Gobi’s grotta). Det lös till ordenkligt sedan var hans livlösa kropp borta och då fanns det inget mer jag kunde göra här för honom.
Så vi fortsatte mot vad vi tror var centrum av grottsystemet. Vi hittade Wrysteria i som sades av Malora och Bon att detta är ett ännu större rum, med gigantiska ögon i andra änden. Men det visade sig att vi var för sena och wrysteria hade blivit corrupterad till dess sida. Vi slogs i mökret en kort tid innan Lander skrek “SPRING!!!” och sedan såg man ett eldklot flög bort mot de storaögonen.
Vi sprang för livet för att inte bli tagna i lågan av all tjära på marken. Vi hade tur och taket rasade bakom oss och hindrade elden från att nå oss…
När vi var ute ur grottan och tundlarna låvade jag mig själv att undvika okända grottor. Det enda de har gjort är ta livet av vänner, familj…. och mig själv. Men det är en annan historia.

Death Count: 4
Wrysteria
Gobi
Kvinnan och hennes man

View
From the desk of Darvin Ward, Duke of House Bagu
Regarding the attempted trade with Malm

Honored councilmembers, I write to you with the hopes of preparing you for the hard times to come.
As you are well aware, Goldar, Koraxk, Malora, Wysteria and I recently headed to Malm to negotiate a trade agreement with their leader, Mathilde. After some short preparations, mostly involving Malora looking for a sitter for her Griffin since Phann was nowhere to be found, we started our journey and followed the river up-streams. After a while we encountered a barricade that had been recently built, since apparently it was not there on the last visit to Malm.. Goldar heard some dwarves behind, but received no answer when he tried to talked to them. Since we were not too keen on angering them, we decided to sit down and wait. This was at least the plan, but Wysteria decided to take matters into her own hands and before we could stop her, she had already climbed on top of the barricade, gotten shot with a crossbow and jumped down the other side to fight.
Since this could become a diplomatic crisis that would lead to all-out war between us and Malm, I quickly jumped into the river to get to the other side of the barricade to stop the fighting. Upon hearing my words, the dwarf lowered his weapon and backed off. Unfortunately, Wysteria did not.
This lead to the dwarf’s companions, two dwarves and two drows, to reveal themselves and shoot Wysteria again. While the rest of our group tried to climb the barricade, with varying success, I rushed out of the water and tried to convince them that despite Wysteria, we came in peace. This swayed them a bit but the situation might have escalated again, if not for Goldar’s intervention. He jumped down in between Wysteria and the people aiming at her, scolded her loudly and used some kind of spell to calm them down.
We were joined by Malora and sat down for some food, drinks and talking. Koraxk had decided to hide, but seeing us around the campfire he decided to show himself. Surprised, one of the dwarves tried to shoot him but somehow he caught the arrow which did not exactly make them calm. He surrendered his weapon and agreed to be bound, but the damage was done and they wanted us to leave. Goldar managed to convince them that at least he and his two bodyguard, Malora and Wysteria, should be allowed to say a final farewell to Tarik, so they followed the dwarves towards Malm.
This left me and Koraxk, who was still bound, with a drow.
I suggested to the drow that we should talk for a bit, to perhaps find more allies, which he agreed to. But suddenly, he walked over to Koraxk and tried to slit his throat. Luckily, he managed to free himself and barely stop the knife.
During the battle that followed, the drow was joined by his friend and together they came quite close to bringing us down. While hiding behind cover, Koraxk decided to run into the forest, leaving me behind. At this time, having heard the sounds of battle, Malora came back and we managed to bring the drows down together, cutting their throats to ensure they would not get back up. Running into the forest after Goldar and Wysteria, we found Wysteria in battle with the dwarves, who had apparently started attacking them as soon as Malora left, Goldar and Koraxk down on the ground. Joining in the battle, we swiftly killed them and helped our fallen comrades up.
After a short break, during which we closely examined the fallen enemies, we decided to head towards Malm, despite my objections that we should at least try to contact the Ruins in case we did not make it back.
We sneaked up to the border of Malm and while the rest of the group headed into the village without hesitation, I stayed behind and observed the guards’ behavior. Still a bit suspicious, I decided to follow my companions from a distance, disguised as a dwarf. They were lead into the council chamber, with me right behind, were they got to talk to Brodgar, uncle of Mathilde. He led us to Mathilde were I removed my disguise and we started explaining the situation. Upon describing the leader of the dwarves that attacked us, and me taking his form, Brodgar swiftly left the room. Mathilde explained that they had once been married and that he was no longer considered neutral in this issue. She explained that they were at the brink of civil war, with her peace-considering faction being in the minority, and she requested our help investigating the other faction. In return, she agreed to help us during the winter and to not execute Daggard, whom they had taken prisoner. However, she would instead have to execute a volunteer disguised as him as to not arouse suspicion. We agreed to the terms and headed back to the ruins, carrying a messenger pigeon for swifter communications with Malm.

Although not the outcome we had hoped for, we at least managed to come to an agreement with Mathilde. I will try to aide the group investigating the opposing faction as much as I can but I have to advise caution to them and to the council, I am not sure if we can trust these guys.

Sincerely,

D.Ward

Darvin Ward
Duke of House Bagu

View
From the desk of Darvin Ward, Duke of House Bagu
Regarding the trade agreement with Allanar

Honored councilmembers, I write to you with the hopes of bringing you good news during these hard times.
Let me lead with the outcome before I delve into more details, the trade agreement between us and Allanar has been finalized and they have agreed to aid us during the cold winter months to come.
The events that allowed this to happened started when you gave me, Amber Goodbarrel, Crow and Koraxk the mission to negotiate with the elves of Allanar. Together with Thrandul, we headed down-river, towards the elven village.
Just as the last time we visited, we were blindfolded upon out entry in the forest. However, as a sign of trust and respect, we were not bound this time. As far as I am aware, not one of us broke this trust and so the path to Allanar is still a mystery. Upon arrival, we handed the elves our weapons, showing our trust in their hospitality.
Because of the current Festival of Waterfalls, the village was full to the brim of elves, half-elves, drows and others visiting the many shops in the market. Since we had some time before our meeting with the Oracle, we decided to take the opportunity to get to know some of the local traders and make connections. Unfortunately, most elves prefer to communicate only in elvish, which sadly only I knew to speak. This necessitated quite a bit of translating work for me as my companions purchased equipment, time that could have been spent connecting to important traders which begs the question, why did the council send this particular group?
I will not bore you with the details of our shopping but two events are worth noting.
The first is that Amber got her purse stolen, but swiftly retrieved by Koraxk, by an elven woman which shows that even a noble race such as the elves can have less noble individuals.
The second event of note is our participation in a tournament held for all the visitors of Allanar. Koraxk, me and Crow decided to take part in an effort to gain notoriety amongst the elves. Koraxk started with an engaging wrestling match against an elven woman which he unfortunately, but barely, lost. As her next opponent, I made use of my fast reflexes and knowledge in magic to quickly decide the match. Because of this, the final match of the day was a battle between my wits and Crow’s strength, which again was decided quickly by my magic. As the winner of the games, I received a magical hat allowing me to take on disguises, a basket full of beautiful sugary fruits and most importantly, the recognition of the audience.
After these exciting events, we bore witness to one of the elvish beautiful sacred rituals before we, as another sign of trust, had our weapons returned to us by the Oracle herself.
Our negotiations were short but effective, as the Oracle promised us aid during the winter and help exploring the catacombs underneath the Ruins. In return, the Oracle will be the first to be briefed of our findings in the catacombs and the elves will send representatives to be taught how to communicate with animals and how to understand every language by Crow and myself respectively.

All in all, it was quite a successful diplomatic outreach with the only snag being the language barrier. I am working on a solution for this problem and I believe I may have found a found to not just understand but also be understood by most, if not all, people. I will, of course, keep the council informed of my findings.

Sincerely,

D.Ward

Darvin Ward
Duke of House Bagu

View
From the desk of Darvin Ward, Duke of House Bagu
Regarding the peace talk between Allanar and Malm

Honored councilmembers, I write to you with hopes of shedding some light on the tragic circumstances regarding the death of Tarik, ambassador of Malm.
The events that transpired started when you gave me, Amber Goodbarrel, Goldar and Wysteria Windwistle the mission to prepare for and receive the ambassadors of Malm and Allanar for their peace talk, which my previous outing helped secure.
Me, Goldar and Wysteria started preparations by finding a suitable meeting location in the recently cleansed catacombs beneath the ruins. After that, we headed to Bon to aq uire furnishings and refreshments for the meeting. Although spartan, Bon said she would be able to provide the ambassadors with suitable meals and drinks. Preparations complete, it was time to greet the ambassadors at the borders of the ruins. Goldar and Wysteria headed off to meet the dwarves of Malm while I by myself met up with the elves of Allanar. We gathered at the memorial before heading to the catacombs, hoping that the ambassadors would see what a war would cost, in lives and sorrow. Right before the meeting started, we were joined by Amber, completing our small group of mediators. The drinks provided were strong and although I only partook in water as to not cloud my judgement, others, including the dwarven ambassador, were not so wise. This did not impact the peace talk but it may have had effects on the events to come.
After discussions of peace, history and trading, we decided to break for the day so that the ambassadors could brief their respective leaders. It was at this time, during a talk between Amber and Tarik, that a rash promise of a feast in the morning was made. Having not been around for the preparations with Bon, Amber did not realize that we simply had no food to offer, but the damage was done and a feast was now expected, which meant we now had to hunt for food. While Wysteria stayed to guard Tarik, with the elves having provided their own guards, the rest of us headed out into the forest to fetch a bear that had been killed a short while ago. On the way, we were ambushed by a pack of wolves that we managed to kill with a little effort. Deciding that wolf meat would suffice for the feast, we headed back.
Arriving back at the ruins, we found Wysteria crying and hysterical. She pointed us to the room where Tarik slept. Unfortunately, his current sleep was permanent, as we found him there with a slit throat. Shocked as we were, Goldar took it particulary hard and refused to leave Tarik’s side. Leaving it to him to care for the body, the rest of us ran to the elven ambassadors housing to ensure their wellbeing. We found them all accounted for but decided to place extra guards outside.
While Amber ran to fetch guards and to send a message to Mathilde, the dwarven leader, I questioned Wysteria about the events that had transpired. Apparently, they had continued talking and drinking until Tarik went to sleep. This led to her attention being diminished and the assassin had succesfully killed Tarik and escaped from the chase that followed.
Later that morning, the dwarves arrived, rightfully angry at us but unrightfully angry at and accusing the elves of murder. After being shown the body of her brother, Mathilde tried to instigate a fight between the dwarves and the elves. Since Wysteria felt responsible, she decided to challenge Mathilde to a duel to get her to drop the accusations, which she accepted. Seeing no way out of this that would not end in even more blood shed I wished Wysteria luck and stood aside.
The fight was fierce and although Wysteria lost, Mathilde decided to let us handle the investigastions and drop the accusations of the elves, for now.
Both sides decided to return to their homes, all thoughts of peace vanished, and thhe only good that came of this meeting was talks with the elves of establishing a trade route between us.

We all share blame in this, Amber for promising a feast we could not provide, Wysteria for drinking on guard duty, the rest of us for being away while the assassination tooke place and you on the council for not giving us the time and manpower we would have needed to ensure that nothing happened. This is also something, much like my previous outing, that points to the he necessity of appointing a diplomat to handle these situations, that can oversee preparations of meeting locations, food and guards well in advance and establish a clear chain of command during the meetings. I would yet again humbly suggest myself, since I am well known to both sides in this conflict and seem to have established a bond with the elven ambassador even after such a short time together.

Sincerely,

D.Ward

Darvin Ward
Duke of House Bagu

View
From the desk of Darvin Ward, Duke of House Bagu
Regarding the elven village of Allanar

Honored councilmembers, I write to you with hopes of explaining the situation that arose a few nights back regarding the elves of Allanar and the dwaves of Malm.
As you are no doubt aware, a group of people including myself, Amber Goodbarrel, Koraxk, Malora and Nephrises took it upon ourselves to investigate the rumor regarding an elven village downriver.
On our way to the place where we had heard the village was located, we passed the dwarves of Malm working on the dam that another group of heroic adventurers had convinced them to move past our village. Our plan was to ask the dwarves if they had seen or heard anything about the elves but unfortunately they could only communicate in dwarvish, which only Nephrises in our group was able to speak. Despite his lacking social skills, we got the information we needed and moved forward.
During a food break, we noticed a creature watching us from the forest. Tempted by our offers of food, a goblin appeared from the trees. Closing in, we realized that this was Gurgmesh, a goblin already known to us and the council.
With his help, and promises of more food, we arrived at a clearing were a few elves had set up camp. Although we surprised them, we managed to avoid bloodshed through some excellent diplomacy from myself. They agreed to take us the Allanar on the conditions that we would be bound and blindfolded, which we accepted.
Since I gave my word, I would never deliberately try to loosen the bonds but through a stroke of luck, my blindfold did not fully blind me. Some parts of the way to Allanar is therefore known to me if that could be useful to the council.
Once in Allanar, we met with the Oracle and discussed a possible truce between them and the dwarves. They were open to talks if, and only if, the dwarves ceased building the dam at once, since the waters had a major part in the elves religion. The task to convince the dwarves fell to us, with threats to our life if we failed.
Despite this, our hope was high that we could fullfill this task and after another blindfolded walk, this time with even me blinded, we began our trip back to the dam. What we in our promises to the Oracle had failed to remember was that only Nephrises could communicate with the dwarves. Acting as the intermediary between the leader of the dwarves and ourself, it appears he made a grave insult or a threat to their lives, because the dwarves took up arms and sent a runner to get reinforcements against the elves. We decided to chase after the runner and stop him before he got to Malm, which we succeeded in.
Our remaining problem now was to contact Malm and get their leader, Mathilde, to give the order to stop building the dam, but we were short on time and would probably not have made it if not for the help of Gurmesh, who used his magic to teleport us directly to Malm. After a short meeting, we convinced her to halt the building until a mediatory meeting between them and the elves could be held.
Having successfully, albeit after a few mishaps, prevented a full-scale war, we headed back to the Ruins to report and prepare for a peace talk.

It is regretful that this quest happened without the council being fully informed but this, combined with the almost disaster caused by the language barrier, point to the necessity of appointing a diplomat to handle situations such as this. It should be someone well versed in a multitude of social situations, both noble, foreign and lower class. I would humbly like to suggest myself, so I implore you to consider this selfish request of mine.

Sincerely,

D.Ward

Darvin Ward
Duke of House Bagu

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.