Ruinerna

Angreppet på byn

Idag fick vi det hett om öronen när Malora och jag skulle besöka Nephrises torn för att titta till vårt gripägg. Gurgmesh hade nämligen avslöjat för Nephrises att det gömdes i hans torn, och även Amber och Koraxk hade begripit vart det var gömt. De hade gjort färden till tornet för att ta reda på om det utgjorde någon fara för byn.
Tillsammas tog vi oss upp i tornets översta våning, okänd för alla utom mig, Malora och Gurgmesh, och där började situationen trappas upp. Gripen började nämligen ta sig fram ur sitt ägg och samtidgt kläckte Koraxk den fantastiska idén att reta upp den eldsprutande salamandern som Gurgmesh hade använt för att värma upp våningen. Salamandern började då spruta eld och träligt nog hade Gurgmesh inte gjort dess bur i metall, så utan vidare blev den fri och anföll Gurgmesh. Han föll rätt snabbt och trots Nephrises och Maloras försök att rädda honom var hans nacke tydligen så pass skadad att han inte överlevde, vilket givetvis gjorde oss alla, framförallt Nephrises, knäckta. Mitt under den fortgående striden mot salamandern, och i mitt fall skyddande av en babygrip, så hörde vi en tung duns på taket och vi begrep snabbt vad det var, babyns biologiska mamma. Vi avslutade striden mot salamandern och tog oss nedåt och försökte att inte gripas av panik.
Mamman hade börjat angripa byn och vi kände att det var vår plikt att ta hand om detta så vi inledde en strid mot henne med Malora och Amber på tornets andra våning, jag och babygripen på första våningen och Nephrises och Koraxk utanför tornet. Till vår hjälp hade vi även fyra stycken andra invånare från byn som hade hört tumultet, gripit tag i första bästa vapen och begett sig upp på ett hustak för att slå tillbaka gripen. Efter en storslagen strid, där tre av de fyra modiga invånarna miste sina liv och Nephrises torn rasade, fick vi äntligen ett grepp om situationen och gripen föll.
Vi avslutade vårt äventyr med att ta hand om de döda, sörja vår vän Gurgmesh och i Maloras och mitt fall, förbereda oss på att uppfostra en gripunge, ett obegripligt svårt uppdrag.

View
Födelsedagskalas
Ur uppdraget: Att Orca Gå Vidare

Du igen… Nääää vad fick dig att tro att jag försöker att undvika dig? Att jag vände på steget när du kom runt knuten och ökade stegen… Det skulle förvisso kunna tolkas som det men jag har ett mycket viktigt ärende som jag kom på. Vad-sa? Det är väl ändå min ensak vem jag ska gå och prata med.
Hur vi fick ner gripen? Jodu, det var inte en lätt bedrift.
Vi hade ett tight schema att dels fixa tistlar, någon ovanlig sort som växer en bit söder ut, samt ägg till tårtan som var till Maloras mammas fördelsedagsfirande. Varför inte du visste om det? För att du skulle inte vara kapabel att hålla det hemligt… Se inte så trumpen ut, sanningen svider ibland.
Jag lyckades i alla fall övertyga rådet att förbättra bagare Bons situation, då hon mer eller mindre har varit fjättjad till den källarhålan som har upprättats, och vilket gör att Bon kan hjälpa till med saker som hon kanske är bättre på.
Bon gick med på att baka kakan men saknade ägg.
Så vi begav oss för att hitta tistlarna och spanade på vägen efter fågelbon. Malora letade även efter något mer personligt att ge sin mor i form av huggtänder… Nä, jag var väl inte heller förtjust i idéen men Utah har bidragit mycket till Ruinernas fortlevnad med sin jägarlycka.
Malora fick nys på en hjort som hon fällde och då hade vi inte tid att hjälpas åt allesammans att dra hem besten, utan vi – Crow och jag – fick löpa vidare efter tistlarna. Väl framme vid den magiska poolen så snappade en leksjuk älva åt sig blommorna och hotade med att riva sönder dem om vi inte svarade på gåtor. När vi hade svarat klart på gåtorna så var det bara att springa mot de andra som hade roat sig med att släpa hjort.
Vi stötte på ungefär 10 minuter språngmarsch söder om ruinerna gripbot där pappan var lite uppretad att han fick besök när hans fina ägg höll på att kläckas….
Jasså du tycker att det var förståligt… jag har inte sagt att det inte är förståligt men Malora ville komma hem med en trofé, så hon lät stålet sköta diplomatin. Jag såg till att besten somnade och att vi kunde oskadliggöra den. Efter det sprang jag till byn för att se till att vi kunde få hem bytet som skulle bli mycket mat och även en del värdefulla ingredienser för att helning. Vad som hände med ägget? Vet att Phann och Malora har ansvaret för det och att det måste vidtas åtgärder för att den milt sagt ilskna mamman inte ska få korn på att ungen befinner dig i ruinerna. Men nu måste jag verkligen gå. God dag!

View
Att orca gå vidare

Detta är den gripande berättelsen om föräldrar, deras barn och kärleken däremellan.

Det hela började när Malora bad mig och Crow att hjälpa till med hennes högtflygande planer för sin mamma Utahs födelsedag. Hennes far, Erryn, hade även bett Nyx om råd för underhållningen.
Tillsammans kom vi fram till att vi behövde ordna fram en tårta, alkohol och en orkester till firandet samt lila tistlar och någon form av trofé från ett vilt djut som presenter. Alkohol och musik ordnades snabbt och Crow kände till tistlarna och visste att det på vägen till dessa även fanns djur att ta troféer av, men eftersom ingen av oss kände sig tillräckligt säker i sina bakförmågor vände vi oss till Bon för att be henne att baka en tårta, något som visade sig vara svårare än vi trodde då hon kände att det skulle bli mycket äggstra arbete från hennes sida.
Hon gick med på att göra det i utbyte mot att Nyx pratade med rådet om att avlasta henne och att vi andra hjälpte till att städa, vilket vi gick med på och fick hjort på en kort tid. Till tårtan behövde vi bara fixa ägg, övriga ingredienser hade Bon redan tillgång till, så vi bestämde oss för att sluta tistla och tassla och gå ut på jakt efter de återstånde sakerna.

På vägen mot tistlarna stötte vi på en hjort, som Malora fällde med en ren fullträff i hjärtat, vilket tvingade oss att dela upp oss, för att både kunna få tag på tistlar och hinna tillbaka med köttet, så Malora och jag gick mot byn medans människorna gick vidare mot tistlarna.
När vi började närma oss byn hann de ikapp oss igen och de hade till och med lyckats få tag på tistlarna så vi var nu alla ganska taggade för en trevlig fest. Det enda vi saknade nu var äggen men som tur var är Crow en tränad spårare och kunde se spår efter korpar som vi följde till ett gäng träd. Malora klättrade upp och blev väldigt förvånad över att inte hitta några korpar utan en grip som vaktade ett ägg, så försiktigt grep hon sitt vapen innan hon blev anfallen.
Efter en lång och hård strid lyckades Nyx söva monstret och Malora kunde avsluta dess liv innan den hade begripit vad som hände. Efter ett försök att fira ner ägget valde Malora att istället ta det på sin rygg och klättrade ner medans Crow stannade uppe för att få ner gripen från trädet till frakten hem. Medans Nyx sprang och hämtade bärhjälp letade Malora efter fler ägg och såg en till grip högt ovanför oss, som jag tack vare min expertis om gripar enkelt identifierade som honan till den grip vi nyss dödat, men när Nyx återkom med hjälp kände vi att vi kunde hantera situationen.

Vi gick tillbaka till byn men insåg på vägen att både min gripexpertis och Maloras förkärlek för flygande ting gjorde att vi ville behålla ägget, samtidigt behövdes det till tårtan så detta var en ganska svår nöt att knäcka. Vi kom fram till att vi kunde använda oss utav blod istället för ägg så Bon fick gripblod och hjortblod och började baka samtidigt som vi andra fortsatte förbereda inför festen med ett positivt humör.
Medans vi väntade på att Utah skulle återkomma hittade jag och Malora ett varmt och tryggt hem för vårt ägg men platsen är hemlig så vi gick som på äggskal därifrån för att inte väcka uppmärksamhet.

Äntligen började firandet och vi alla kunde slappna av med musik och annan underhållning samt så mycket mat och dryck vi orkade, ett väl utfört uppdrag med andra ord.

View
En bagares dagbok, del 2:
Från uppdraget: Tappat och Funnet

Idag var min första dag utanför ruinerna sedan vi anlände. Den gamle token Linmer behövde hjälp med att finna sina ännu äldre magiredskap. Gamla böcker, en sten av något slag – sånt där som jag inte förstår mig på.

Vi spårade en av böckerna till en gammal bekant till mig, den stackars fattiga Jana och hennes förtjusande familj. Hon brukade köpa sockerbullar av mig vid sommarfestivalen till sin make och barn – varav sonen inte klarade flykten från Silverstein. Dottern, Kristana, hade funnit boken vi sökte och vägrade ge bort den om vi inte kunde lova henne en plats som Linmers elev. Vilket vi lovade såklart, och vid gudarna om jag inte kan hålla det löftet…

Jana kunde peka väg till en ny individ som kunde ha sett Linmers gamla packning – en man vid namn Morne som säljer matransoner till ruinernas folk i utkanten av skogen.

En tanke slog mig medan vi försökte förhandla med Morne (en man med många ansikten och säkert döljer många hemligheter). Sedan vi kom till ruinerna har jag dragit in tjänster för att kunna dela ut mat gratis till de som behöver. Så tanken på någon som säljer mat kändes först avskyvärd. Men jag själv brukade sälja mat, när vi bodde i Silverstein! Inte gav jag Jana gratis sockerbullar, trots att jag visste att hennes nu helgade son älskade dem.

Längre än så nådde inte mitt resonemang, förrän demonmannen Nephrises attackerade Morn. Morn hade krävt ett högt pris för sin information och tieflingens tålamod brann kort.
En kvick sprint genom skogen, där jag var den ende som lyckades hålla jämna steg med den mystiske handlaren, ledde till att jag plötsligt såg mig själv i mannen. Jag gav honom en chans att fly – och i natten sökte han upp mig. Menade att han “inte ville vara skyldig mig en tjänst”, och återlämnade väskan mot att vi inte stal från hans läger. Det förvånar dig kanske, kära dagbok, men det visade sig vara en svår punkt att övertala gruppen på – inklusive den högt ansedda rådmedlemmen Alberich.

Dagen som följde ägnades åt att finna de sista sakerna, en lång dag som bland annat inkluderade gnomen Wysteria diskutera med en gigantisk uggla, och slakten av en enorm varg, förgiftad av att ha svalt en magisk sten. Jag tror inte jag har bläck nog att förklara det ordentligt, men vi återfann alla saker som förlorat.

Som belöning gav han oss en varsin magisk scroll, som tydligen kan skapa mat och vatten. Det kommer hjälpa mig under lunchrushen imorgon.
Min tanke går till Morn, och hur länge jag kan fortsätta dela ut mat gratis på det här sättet. De jägare som bidragit till allmänheten börjar tröttna på mina böner. De har egna familjer att försörja, hus att försäkra, barn att trösta.

Brödet jag bakar är torrt och klent. Jag vet inte om jag orkar ens en vecka till…

View
Var snälla och håll utkik efter denna person!

IMG_0564.JPG

Personen i fråga har vi mycket liten info om hen är lång som en människa/alv och var sist hen sågs till iförd en brun huva.

Försiktighetsåtgärder bör vidtas och gå inte för nära denne person utan kontakta en krigare eller Rådsmedlem för att ta hand om saken.

View
Stone Quarry Horrors
Crow's Story

Allt börjar inte som vanligt denna gång. Utan efter frukosten så möttes vid på en plats som rådet sagt. Jag gick dit och mötte andra som också skulle med. Vi pratades vid och blev introducerade till Gobi (hökskrik). Efter det gick vi till Alberich Oakhand som gav oss mer exakta uppgifter om uppdraget.
Alla gjorde sig redo och sedan började vi röra på oss direkt för att inte slösa tid. Först skulle vi till tornet som ligger i närheten av stenbrottet. Vårat första hinder var en vägkorsning. Men det var inga problem för oss då jag känner känner igen spår från Silverstein folk när jag kollar på dem. Vi började vandra vidare på en tät skogs stig. Som verkar ha växt igen sedan förra gänget som stack dit. Någon tid senare kom vi fram till ett öppet gärnde. På andra sidan såg vi en mur som verkar vara gamla tornets. Vi gick in innanför muren och vi alla andtog att detta var tornet. Därifrån såg vi en väg som gick vidare så vi började röra oss ditåt. Tog inte lång tid innan vi var i skogen igen. När vi gick där såg jag något. Det var en grotta. Jag meddlade resten om det och vi blev nyfikna om vad som finns där. Tog inte långt tid innan vi förstod vad som bodde där, “Ogre” grotta! Jag som har mött på dessa varelser tidigare berättade vad vi kan göra för att döda dem snabbt och vi förberedde ett bakhåll. Amber var frivillig att locka fram “ogre’n”.
Amber skrek med ett kraftigt skrik och bröjade röra på sig ifrån öppningen. En gigantisk “ogre” kom fram strax efter. Vi tog ner den “helt” utan problem. Vi hittade även två till mindre “ogres” i grottan. Som nästan krossade Draco. Vi plockade på oss lite “skatter” och fortsatte mot vad vi tror är stenbrotte (för vi har inte sett vart den ligger). Men vi hittade den. Vi var osäkra om den var säker så våra två magikers gick “frivilligt” ner medans resten bevakade på distans. Det visade sig att en dvärg, hans familj och 4 arbetare bodde där. Vi pratade med dem om att få sten att bygga med. Men han hade ett problem med stenbrytandet. Vi gjorde ett avtal med honom att vi tog hand om våldnarna i gruvan och vi fick sten som betalning. Men det var sent så vi frågade om att få en sovplats och ta hand om problemet direkt på morgonen istället.
Nästa morgon fick vi lite frukost och började gå ner i gruvan. Vi vandrade runt en liten stund så mötte vi på två goblins som bråkade om ett mynt. Fay lyckades övertala en av dem att visa vägen till våldnarna. Den visade vägen som ledde ännu längre ner i gruvan. Det blev mörkt och kallt ju längre ner vi gick. Tillslut kom vi fram till en dörr där våldnarna fanns bakom.
Vi öppnade dörren och möttes av mörker med något som rör sig där. De kom in i ljuset och vi såg mer än en människa fast ändå inte flygande mot oss. Vi tog hand om dem även om de var svåra att skjuta mot . Vill varna er om ni möter på dem någon gång i framtiden. De exploderar när de är besegrade! Men det var inte över utan det fanns en till som var lite större än resten. Draco visade sin skicklighet med skölden och blockerade många slag från våldnaden. Vi kom tillbaka upp strax efter och berättade det för dvärgen och började resa hemåt efter det.

Men på vägen tillbaka stannade vi vid “ogre” grottan och tog med mig deras huvuden som hänger vid den andra. Som börjar bli väldigt rutten.

Så Gobi är du redo att göra din sista del av träningen innan du får hänga med mig? hökskrik och flaxande vingar höres…

View
Fågeln i Drömmen
Crow's Story

Denna gång börjar det precis som vanligt men frukost en tidig morgon. Men denna gång var är det inte en historia om hur vi dödar troll och vättar. Utan en resa för att hitta min trogna fågel Gobi (hökskrik hörs i bakrunden).
Jag (som vid tiden var svag av återupplivningen dagen innan) hade sett en vision under min tid som död. Om ett ljus som berättade att jag var redo. Jag berättade om denna vision till några “stridsbröder”. Malora, Korax, Shivas och Goldar svarade. Vi började resan efter fågeln. Som hade lämnat en svagt spår av sina fjärdrar. Efter en lång vandring så kom vi fram till en glänta. På andra sidan av gläntan fanns ett vatten fall med ett fågelbo brevid (på bergskanten). Vi antog att det kunde vara hemmet för fågeln. Alltså dig Gobi (Hökskrik och vingar flaxar lätt). Vi upptäckte att vattet från vattenfallet hade något magiskt med sig. Men vi vet inte hur eller varför. Så jag tog mig ner i vattenet för att klättra upp i fågelboet. Men sekunden jag landade i vattnet kände jag något kallt. Som gick in i huden på mig och efter det mådde jag lite bättre. Vattnets magi var nu borta och jag tog mig upp mot boet strax efter. Resten av min kompanjoner såg något bakom vatten fallet. De såg att det finns en grotta bakom vattenfallet och jag tar mitt första steg på roten som boet finns på. När foten rör vid roten så blev det som en pulsvåg genom grottan. Vi upptäckte att det var jag efter några extra rörelser.
Alla gick in i grottan tillsammans och upptäcker att den reagerar på att jag rör mig inåt. När vi kom tillräckligt långt in började en cirkel lysa. Jag rörde vid den och det visade sig vara en portal. Efter lite försiktiga kontroller som tex ta in handen och kasta in en fackla.
Så efter det tog jag ett steg in och första sekunderna ångrar jag allt direkt. Då på andra sidan fanns det ingen mark utan ett väldigt långt stup ner i en klyfta. Efter ett långt fall så började vi förstå att vi kunde kontrollera vårat fall och kunde landa utan några skador.
Vi samlade oss och såg en anka sittandes längre bort. Jag tog mig fram till den och såg att han hade en mörk metallbit runt benet. Jag tog bort den och ankan började lysa med ett kraftigt ljus och försvann. Där fanns en ring kvar som jag plockade upp.
Lite längre fram såg jag en sparv sitta på en gren en bit upp. Jag försökte klättra men misslyckades och frågade vad jag kunde göra. Fågeln gav mig en utmaning som jag lyckades med. Som lät mig klättra utan problem och när jag skulle röra den började den också lysa. Denna gång förvandlades fågeln till en kristalliserad pil som jag fick tag på.
Vi började vid nulägadet att se ett mörker komma upp bakom oss så vi fick skynda oss på.
Nästa fågel som stoppade oss var en uggla. Som efter Malora matade med kanin kött. Pratade med oss och gav oss en fråga var att ställa. Ingen fick något vettit svar. Sedan försvann ugglan i ett ljussken.
Vi märkte att mörkret inte var långt bakom nu så vi började springa mot sista utmaningen.
Nu var vi nära slutet och ser utgången. Men den är blockerad av en stor svala. Jag frågar denna fågel om den är sista utmaningen. Men jag får inget svar utan den ger mig en flaska med en liten vätska i. jag antog att jag skulle dricka den och gjorde just det. Först kändes det konstigt. Men sedan var fågeln ännu större och jag var i nästan markhöjd. Som att jag skulle ligga ner. Det var då jag upptäckte att jag hade blivit förvandlad till en hök och testade att lyfta från marken (det var lättare än vad jag trodde). Så jag frågade den stora svalan om jag var tvungen att besegra “henne” i strid. Frågeln bekräftade det och jag gick till anfall. Det var en kort strid innan jag hade vunnit och tog människoform igen. När jag kollade upp efter transformationen stod en figur som såg ut som min Moder. Hon berättade att jag har lyckas med alla utmaningar och är värdig en kompanjon. Sedan försvinner hon och en Fågel, stor, stålt och mäktig flög fram till mig och landande på min arm (Det var du Gobi som du mycket väl vet, Hökskrik).

Vi tog oss ut i sista sekunden och började direkt resan hem. På vägen tillbaka såg Korax något och försvann ett litet tag. Vi hittade honom fångad med ena benet fast mellan grenar. Jag sa att han såg en vit pälsad hjort med kristall horn.

Men efter det hände det inget förutom att vi tog oss tillbaka och berättade denna saga för er. Nu är det dags för mig att röra på mig. Redan dags för nästa äventyr. Säg hejdå Gobi Hökskrik Men du stannar i staden denna gång, Gobi.

View
Spindlarnas Rike "Quest: Katakomberna nivå 2"
av Korakx

En tidig morgon i ruinerna när jag är i meditation och försöker känna kraften a KI. Som virvlar runt omkring men även inuti. När jag hör den bekanta rösten av Goldar som frågar efter frivilliga. För att gå ner djupare i katakomberna av ruinerna. Det kan finnas kunskap om området vi är i. Men även skatter från alverna som lämnade denna plats. Men även fiender som kan vara ett hot för överlevarna. Så Korakx känner det som en plikt att följa med för att säkra katakomberna. Även Lander, Malora, Wysteria följer med som frivilliga.

Så gruppen samlas och börjar bege sig nedåt i katakomberna. På vägen ser vi att första nivån har blivit rensad och används nu som förråds utrymmen. Vi går till rummet med den magiska sfären innan vi går vidare ned djupare. Vi låter Landers magisk betjänt “Unseen servant” röra sfären medan vi står utanför rummet. Betjänten försvinner direkt efter en skyddande besvärjelse aktiverar. Eftersom ingen i gruppen kan göra något åt besvärjelsen så går vi vidare till grinden ner till mörket av nivå 2 av katakomberna.

Goldar tar fram nyckeln till grinden o låser upp den. Vi fortsätter ned och första gången på en lång tid så känner sig Korakx lite avundsjuk. För Korakx kan inte se lika bra som resten i gruppen som har nightvision på ett eller annat sätt. Så Landers osynliga betjänt får hålla i en fackla åt Korakx. Vi traskar framåt genom långa korridorer som ansluter till en labyrint av rum och korridorer. Vi hittar ett skelett av en alv från länge sedan. I ett mer kontors liknande rum brevid stora mötes/mat hallen. Med en ritualist kniv djupt i det som är kvar av hans skalle. Det sista alven hann o skriva innan denna död var att demon kulterna av staden höll på att ta över. På vår resa genom katakomberna så hittade vi även ett lite helgedom till demon herren Guvni. Som är en av mästarna av frosseri.

Många dörrar öppnas och många passage genomsöks. Vi hittar ett stort spindel näste. Men vi väljer att undvika dom för tillfället. Lite alkohol även hittas som kommer göra alla glada. Samt medicinala örter. Vi letar många platser. Tills vi kommer till en gång som rasar efter en gigantisk spindel försöker hoppa på och överrumpla gruppen. Vi landar ner på en avgrund ihop med spindeln. Som även har förstärkningar av 2 till jätte spindlar som klättrar ner. En kort strid insinuerar där vi besegrar dessa bestar tills det bara finns 1 kvar. Den känner och vet att den inte kan ta oss. Spindeln skriker då efter hjälp och springer ifrån oss. Vi hör tunga kraftiga steg. När en spindel drottning kommer upp till avgrunden. Vi vet att detta kommer bli en tuff best att besegra. Men efter finess och Korakx´s resistens mot syra så faller spindel drottning död till marken.

Vid det laget känner gruppen att tillräckligt med tid har spenderats nere i mörkret. Så vi återvänder till ruinerna igen för att genomsöka resten av katakomberna en annan dag.

View
Dead and back again
Crow's story

Min historia börja som förra med en frukost en tidig morgon. Jag satt och åt när några andra personer satte sig ner och började prata om Gurgmesh och hans skatt. Jag ansåg att detta kan vara ett äventyr som kan göra mig mer igenkänd. Så jag, Jenelin Oloxina, Maho, Nyx den i Store och Lander tog oss ner till Gurgmesh i sin “fängelsehåla”. Där han berättade för oss efter mycket fram och tillbaka. Vart skatten finns och vilka “hinder” som finns.
Lite senare började vi våran vandring. Efter några timmar kom vi fram till en glänta (som han hade berättat om). På gläntan stod en mäktig tjur och sex kor. Jag tog initiativet och gick fram till tjuren. Jag använde mina krafter för att prata med honom. Vi talade länge om hans besvär och tillslut gav jag honom en förfrågan. Om att komma med oss till byn för skydd mot att använda deras mjölk. Tjuren accpeterade den och vi reste tillbaka. Många timmar senare när vi hade rest till byn och tillbaka till gläntan.
Nästa steg var att ta sig till berget men mellan det och oss finns en björn i skogarna. Vi undvek den helt och tog oss bort till berget utan problem. Men tiden hade runnit bort och solen var på väg ner. Vi bestämde oss att slå läger. Under natten hörde min trogna kamrat Maho ett ljud innan vi blev förtrollade av en mäktig besvärjelse.
Besvärjelsen försvann på morgonen och vi vaknade. När vi kollade upp det Maho hörde under natten. Följde spåren som ledde mot vårat mål (som kan betyda trubbel och kommer bli det). Vi stod utanför grottan ett tag och bara diskuterade om hur vi skulle göra. Men jag ansåg att vi kom ingenstans och började röra mig mot grottan. Maho följde snabbt efter och sedan kom resten. Grottan ligger på en upphöjning med en liten plattform framför. Vi klättrade upp på den och såg spåren av fienden som vi tror är alver. Vi gick in i grottan och såg ruttnande lik överallt. Vi tog oss sakta in tills vi plötsligt med överfallna med ett pilregn. Vi undvek pilarna och jag satte en pil i en av dem. Med jag blev en tydlig måltavla på grund av det. En efter en koncentrerade sina pilar mot mig och efter 3 pilar i bröstet. Kändes det tungt att andas och hörde resten av mina kamrater kalla reträtt. Men jag antog att jag inte skulle kunna ta mig ut i tid och hoppade framåt till ett litet skydd. När jag satt där och såg Landar, en människa som ser ut som Nyx springa ut och Jenelin liggande på marken. Så kände jag en till pil i mellan halsen och axeln. Allt blev mörkt….

Plötsligt vaknade jag upp i ruinerna. Med Jenelin död bredvid mig, Malora, Goldar, Wysteria, Cailynn, Lander och Amber runt mig sörjande.
Jag fick hjälp av Malora att ta mig upp men innan jag lämnade huset och fick vila mig. Satte jag en fjäder på Jenelins kropp som sista farväl.

Där avslutar jag min historia för tillfället. Då jag måste vila mig innan mitt nästa äventyr.

View
Jenelin an Angel in this life, and also the next.

20645909_1622716617769916_1623560156_n.jpg

Jenelin sist jag såg dig slog du ut dina ängla vingar
(både bildligt och bokstavligt) och tröstade alla med din sångröst.
Jag hoppas att du nu kan göra detsamma för Silversteins invånare som inte varit lika lyckligt lottade som oss, i livet efter detta.
Farväl… Tills vi möts igen.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.