Ruinerna

Malmbrott och straff

Tyvärr vet ni nog redan vad denna rapport handlar om, dvärgbyn Malms karavan och de händelser som följde. Jag tänker inte gå in på varenda småsak utan försöka hålla mig till det viktiga.
Det hela började med att dvärgarnas trupp hälsadex på för att idka handel med bland annat värmande pälsar. Mitt i denna fredliga handel förrådde Mathilde vårt förtroende om att stanna i katakomberna och stack en kniv i ryggen på en av köpmännen vilket givetvis ledde till en strid. Goldar lyckades lugna ner de stridande så att dvärgarna kunde sätta handfängsel på Mathilde men detta att Amber tappade fattningen så striden fortsatte rasa.
En av människorna lyckades faktiskt göra lite nytta och gjorde Mathilde osynlig med hjälp av sin fågel samtidigt som den andra stod uppflugen på ett hus med sin båge och hotade att skjuta alla, oavsett vilken sida de tillhörde. Mathilde såg en öppning och pilade iväg men eftersom jag själv har viss vana av att vara osynlig hade jag inga problem att följa efter henne för att kunna vakta och vägleda henne, vilket tyvärr väckte Hopes intresse.
Jag försökte få henne att ignorera mig medans jag ledde Mathilde till skogen men eftersom jag inte är van vid att ljuga så var mina försök tydligen alltför transparenta, och Hope fortsatte att följa efter. Ett snabbt framviskat samtal med Mathilde avslöjade varför hon handlat som hon gjorde, Brodgar var bland karavanmedlemmarna förklädd som en annan dvärg. Vid det här laget hade Mathildes osynlighet försvunnit och både Hope och någon människa som sällat sig till vår lilla grupp hörde hennes förklaring, varpå vi sprang tillbaka mot karavanen för att avsluta detta.
Efter en iskall analys av slagfältet och de pågående striderna rusade jag obemärkt och använde min Mage Hand för att ta av Brodgar hatten som höll honom förvandlad, som dessutom rättmätigen var min, varpå jag retirerade en bit och befriade Amber från den is hon på något sätt hade hamnat i. Striden upphörde strax efter detta, troligtvis var det slut på deras moral efter detta avslöjande.
Efter att vi snabbt ha tagit hand om de sårade kastade Goldar Zone of Truth på både Brodgar och Mathilde så att vi kunde få ärliga svar på våra frågor innan vi tog beslut om vad vi skulle göra. Kortfattat ansåg Brodgar att han skulle vara en bättre ledare för dvärgarna än Mathilde eftersom de litar på honom och för att han kan skapa fred med alverna, vars Orakel han redan varit i kontakt med sedan länge, och för att han kan hjälpa Ruinerna att överleva vintern. Däremot vägrade han kompromissa om att ta Mathildes liv, något Mathilde av förklarliga skäl hade problem med.
Efter många logiska argument från Brodgars och Ruinernas sida till varför Brodgar skulle få leva samt några långa emotionella tal från Amber och Mathilde om varför hon skulle få leva kom vi fram till att vi befann oss i ett dödläge som bara kunde brytas genom enkel röstning. Ett beslut vi kom fram till var att låta båda två leva och återvända till Malm var för sig för att låta dvärgarna själva ta beslut om vilken ledare de skulle ha istället för att låta tredje part göra det, vilket skulle kunna fyra av diskussioner om Ruinernas opartiskhet bland alverna och fämlingar vi vill försöka vara vänskapliga med.
Mathilde och Amber begav sig till Malm direkt medans Brodgar, jag, Hope och Koraxk väntade till dagen efter innan vi tågade efter tillsammans med resten av karavanen. Processen i Malm blev precis som vi fruktat, Mathilde blev utbuad och fick både det ena och det andra kastat på sig.
Mathilde blev arresterad och vi utomstående ombad—s lämna Malm och invänta besked om hennes öde, vilket vi gick med på även om Amber greps av raseri och började protestera vilt. Släpandes på en skogstokig Amber begav vi oss till kanten av byn för att vänta bland träden med en lägereld för att hålla oss varma i den snö som nu föll över oss.
Efter bara en kort stund kom ett sändebud med ett meddelande om att Mathilde skulle avrättas i skymningen, något vi efter Ambers tjat valde att stanna för.
Vid skymningen började vi höra trumslag, som snabbt dränktes av Ambers skrik och Koraxk sång, följt av jubel från Malm och jag visste att nu, på ett eller annat sätt, var denna pärsn över.

View
Malmbrott
av Korakx

En höst snuvig kall luft blåser genom Ruinerna när vi hör anropet om en karavan kommer. Men det är inte från Allanar men från Malm. Detta förvånar mig eftersom Mathilde är politiskt flykting i Ruinerna. Försiktigt tar jag mig bort till Arken med Amber. Där jag ofta möter dom flesta innan vi beger oss ut i det vilda. Men vi beger oss bort först för att se om dvärgarna kommer för att jaga och hitta Mathilde bland ruinerna. Ännu mer förvånat delar dom ut pälsar och säljer andra små förnödenheter. En lättnad men ändå hög alert över situationen i hand svämmar över mig. Lite handel går fram o tillbaka. Tills handels mannen faller till marken med en dolk i ryggen. Där Mathilde står bakom honom och börjar jaga efter ledarna av karavanen.

En strid slåss ut. Förvirring över vem som står på vems sida sprider sig bland dvärgarnas rankar. Även bland överlevarnas sida. Där Crow skjuter mest på dvärgarna men även ett och annat skott mot oss också. Amber använder sin magi för att besegra hennes fiender men även försöka övertala dom att släppa sina vapen. Phann springer iväg för mystiska skäl. Men blir följd tät av våran tiefling paladin Hope som inte litar på halv-alven. Striden är kort men väldigt intensiv. Jag står åter igen vid dödens dörr innan jag får healing av den alltid muntra Goldar. Överlevarna står i topp i slutet av striden och via Phánns magiska hand som återtar sin magiska hatt från dvärg kaptenen Orvar. Får vi för första gången se att Brodgar var bland rankerna av dvärgarna.

Vi håller Mathilde och Brodgar lite separerade. För dom flesta av oss vill förfråga Brodgar om hans motiv fram till dagens händelser. Diskussion går fram och tillbaka när Goldar slänger spellen “zone of truth” där Brodgar blir tvungen att tala sanningen. Dom flesta av oss frågar ut Brodgar och hans följeslagare men kommer ingenstans i debatten. Men vi får alla reda på Brodgar har skapat en fred med Allanar för hjälp till makten. Till slut kommer vi fram till att Mathilde återvänder till Malm för att möta sitt folk. Följt av Brodgar dagen efter. Men jag (Korakx), Phánn, Hope följer med Brodgars trupp tillbaka till Malm.

Väl där så möts vi av en Malm uppe i varv. Folk är ute på gatorna och pratar mycket om det som har hänt dom senaste dagarna. Tills till slut Brodgar och hans allierade står på scenen och talar till folket. När Mathilde kommer fram från rådhuset med Amber bredvid. Där hon står och bemöter sitt folk. Grönsaker flyger mot den forna ledaren av Malm. Men hon visar sin stolthet som dvärg och låter sig inte brytas ner. Medan hon leds till juryn som ska bestämma hennes öde. Vilket vi leds iväg mot by utkanten för våran närvaro kommer störa domstolen. Men jag känner jag inte kan lämna Malm just än. Så vi slår upp ett provisoriskt läger i barriär utkanten av Malm.

Efter ett par timmar kommer en meddelare fram till oss. Han räcker Phánn en pergament. Där det står att Mathildes öde har blivit döden via hängning vid skymning. Just när Phánn läser detta till resten av oss så faller den första snön ner från skyn. Jag känner att jag ännu inte kan lämna just än. Så jag sätter mig i kanten av Malms barriär och mediterar DJUPA tankar. Låter mig inte ens störas av den fallande snön. Kylan känns mindre och mindre besvärlig ju djupare jag kommer i min trans. Tills det sista ljuset försvinner från dagen och hör trummor i Malm eka upp omgivningen. Kommer ett begär nästan en kallelse djup från inuti mig att sjunga på gudarnas språk. Men när sången är slut så kommer jubel från Malm. Vilket betyder att Mathildes liv numera är borta.

Jag ställer mig långsamt upp och andas in den kalla luften och andas ut ett suck. Vänder mig och går över till Amber och håller min hand om hennes axel och tittar på dom andra två och säger “Låt oss återvända hem”.

View
Kitteln kokar
Turins ankomst "hem"

Dag 687
Valerium är har blivit en kloak efter att en större grupp av blandad natur bosatt sig där. De tränar okunniga för strid alternativt försvar, samtidigt som de bedriver skolverksamhet. Jag hoppas inte att de får för sig att bosätta sig här då det kan bli besvärligt att förklara för människor med deras korta livsspann att detta inte är deras plats, men det får komma sedan.
Merinda, som är i Valerium (de kallar platsen för “ruinerna”, tillsammans med de andra styrande från Allanar har fört dessa desperata människor bakom ljuset. Inte ens platsens rätta namn har de gett åt den intet ont anande befolkningen. Jag är övertygad om att hennes naiva maktlystenhet vill låta de nyfikna att möta ett öde värre än döden. Ursäkten var patetisk, “vi har varnat dem…” och samma stund så säger den som har vandrat mest i underjorden, vid namn Lander, att han inte kände till detta…
Makt förändras inte, inte på slagfältet och inte här heller. Jag ser hur Merinda utan samvetskval offrar dessa desperata individer medan hon riskfritt övervakar från ett tryggt avstånd. Jag menar vad kan gå fel? En demoninvasion där de desperata individerna blir av med kroppar och själar…
Jag var nere i underjorden, jag har sett hur vidrigt förvrängda vänner har blivit, hur man tappert försökte att försvara att de bröt sig ut till ytan, dessa demonen Gawnys kreationer.
Jag såg spår av de minnesbilderna jag har kvar sedan mina barnsben sprang genom korridorerna…Ett Valerium blomstrande på magi och välstånd…Jag måste hitta svaren.

Jag underströk för styrelsen att dra vatten från brunnen inte var klokt, då vattnet kommer från underjorden och kan vara smittat. Den verkar redan ha uppsökt en av personerna som följde med ner, då hon drabbats av kleptomani. Denne Haldar, efter att uttryckligen varnat henne…honom, det är komplicerat då han gick ner i katakomberna som en hon och kom upp som en han, från att rota i denna fristad, valde att stjäla två karvare (dolkar som är avsedda för bearbetning av trä). Landar oskadliggjorde tjuven och jag hittade inte bara de två guldmynten utan 15 till, de två karvarna samt en onödigt stor mängd torkat kött och en del pälsar…
Koraxk följde även med ner, men jag har inte haft möjligheten att lära känna denne individ desto mer.
Detta efter att Lander försökt att assistera mig med att hitta ledtrådar till det förflutna, vad som faktiskt har inträffat här, och hur jag ska kunna rentvå mitt familjenamn.
Känner att detta kommer bli en balansgång att hålla Allanars intressen av att öppna upp portarna till denna plats i styr, och följa dem som temporärt bosatt sig där, och deras nyfikenhet som kan väcka det som inte får väckas. Jag vet att jag behöver hjälp att reda ut vad som hänt här…Detta kommer att ta tid…

View
Kitteln kokar - "ledig" dag

Äntligen, en hel dag att spendera i Ruinerna utan att behöva springa ut på uppdrag, slåss mot gripar eller spionera på folk. Det enda som var planerat för dagen var att ta hand om Jas tillsammans med Malora, plugga igen några hål i kojan som är mitt hem så det inte kan regna in och undervisa barnen i skolan. Eftersom ni faktiskt får läsa om detta så begriper ni säkert att det inte var så simpelt…
Till att börja med så var jag och Malora dubbelbokade för pass i skolan, något vi som ni vet ska göra för att lära oss en läxa om att inte ta in gripar i byn, men i detta fall skulle det leda till att vår grip antingen fick vara själv eller följa med till skolan, inget av det särskilt bra idéer. Malora valde att stanna kvar eftersom hennes arbete inte berörde eleverna och därför kunde vänta utan någon större fara medans jag begav mig till min lektion.
Jag och eleverna spelade musik tillsammans och det lutar åt att vissa faktiskt kan bli rätt duktiga musiker. Vertalas Alfheim kom förbi en stund och störde lektion för att fråga efter Malora, vilket var ganska irriterande eftersom barnen inte direkt är försiktiga när jag vänder ryggen till, men jag förklarade situationen och fortsatte spela.
Efter lektionens slut begav jag mig hemåt för att ta ta över att sköta Jas men eftersom det var dags för hans tupplur så fick han krypa till kojs medans jag valde att läsa en god bok på puben.
Döm om min förvåning när helt plötsligt en tiefling kom in och med undran i rösten frågade Steven om vart Chinte Alfheim höll hus. Jag kände att detta var något jag var tvungen att ta reda på mer om så när hon och hennes vägvisare, en ung människa, gick så agerade jag spejare och följde efter.
När de kom till det enkla tält som är Chintes hem pratade de ungefär två minuter med hans barn som tieflingen av någon anledning mutade innan hon gick in och började prata med Chinte. Medans jag funderade på hur jag skulle tjuvlyssna gick hennes vägvisare därifrån så jag kände att det inte var något att älta över och smög fram. Baserat på det jag hörde verkar Hope och Chinte ha samma pappa, vilket skulle innebära att Tanidian Alfheim har lite att förklara så jag kan inte direkt klandra honom för att han inte har nämnt något…
Hope verkar vara intresserad av att stödja vår sak, eller mer specifikt hjälpa Chinte och hans barn, åtminstone fram tills dess att hon tillsammans med dem lämnar byn efter vintern. Mot slutet av konversationen så återvände vägvisaren och han kom direkt över till mig för att fråga vad jag gjorde där, något jag givetvis inte avslöjade för någon som ledde kompletta främlingar till Ruinerna. En liten bluff senare så verkade han tro mig, men var ändå lite stel, varpå Hope kom ut och gjorde oss sällskap och vi blev till sist formellt introducerade.
Efter en kort men gripande konversation om Hopes äventyr med Amber och några andra kom Malora tillsammans med Jas och letade efter mig så jag kände att det var bäst att bege mig hem och diskutera hans uppfostran, vilket vi gjorde efter ett snabbt farväl till Hope.
Jag vill avslutningsvis betona för rådet vikten av att se tecken på när nya individer kommer till Ruinerna, denna gång var det en tiefling som är ganska lätt att upptäcka men nästa gång kanske det är någon som ingen ens skulle lägga märke till, till exempel en människa.

View
Bryta Malm

På uppdrag av Rådet var det återigen dags att besöka Malm, denna gång för att bryta ut Daggard ur fängelsehålorna och ta hand om oppositionen mot Mathilde. Eftersom Ruinerna hade kort om dvärgar som inte var kända i Malm så gjorde jag och Wysteria sällskap med Gritt och Ulfgar på uppdraget. Resan dit var händelselös och efter ett snabbt men fängslande samtal med Mathilde tog hon oss till Daggard via en hemlig gång innan hon lämnade oss själva. Medans vi frågade ut Daggard om allt han visste om oppositionen till Mathilde fick vi oväntat sällskap i form av Brodgar, påkallandes vår uppmärksamhet via ett titthål i en dörr, som av egna skäl ville få ut Daggard. Efter att ha kastat nycklarna till oss försvann han snabbt från något tumult på andra sidan dörren vilket gjorde att den öppning vi hade att befria Daggard under snabbt höll på att ta slut. Ulfgar öppnade celldörren men lyckades inte riktigt låsa upp hans kedjor så jag fick ta över medans Gritt höll utkik och Wysteria spärrade dörren som Brodgar hade stått bakom. Efter en snabb förklädning av Daggard tog vi oss tillbaka samma väg som vi kom och ut i staden igen, där vi överraskades av en tiggande dvärgkvinna som av förklarliga skäl krävde pengar av oss för att låta oss passera, rena rånet måste jag säga. Efter att Wysteria mutat henne gav hon sig av och bad oss följa efter men Daggard litade inte riktigt på henne och bad mig diskret att döda henne. Wysteria överhörde detta och höll uppenbarligen inte med om planen för när jag försökte skära halsen av kvinnan så hoppade hon i striden och till min chock så anföll hon mig och fick snabbt sällskap av Gritt. Jag såg ingen direkt utväg ur detta så jag gjorde mig snabbt osynlig och flydde fältet varpå jag begav mig till skogen för att ta hand om mina skador medans vakterna samlades runt mina (kanske före detta) kamrater.
Trots detta bakslag kände jag att det var min plikt att fortsätta uppdraget och hjälpa Mathilde att eliminera oppositionen. Ryktet sa att de brukade mötas upp på Bernt-Huberts pub så det var dit det bar av. Enligt Bernt-Hubert brukade Brodgar ha möten med några av vaktkaptenerna i pubens källare vilket han misstänkte hade med oppositionen att göra, så han bad mig spionera för att se om det kunde stämma. Det fanns lite tid innan mötet så jag bestämde mig för att trots deras anfall mot mig göra slag i saken och besöka mina vänner.
Trots att jag inte hittade så bra i de här krokarna så tog jag mig till häktet och hittade Gritt och Ulfgar i en cell och efter ett snabbt framviskat samtal kom vi fram till att det för uppdragets skull var bäst att lämna Wysteria bakom oss. Tyvärr verkade våra flyktplaner sjunga på sista versen då Brodgar anlände och ifrågasatte varför jag var där, en misstänksamhet jag lyckades stilla genom att låtsas skriva poesi inspirerad av landskapet runt häktet men trots detta blev jag ombedd att lämna platsen. Jag gick runt hörnet och i smyg fortsatte jag att lyssna på hans konversation med mina kamrater och hörde att de lyckades bli frisläppta mot att de inte skulle motarbeta honom.
När vi sedan mötes upp utanför häktet bestämde sig Gritt för att gå hem till ruinerna medans Ulfgar ville ta en öl på puben, dit även jag hade planer på att återvända, fast av andra skäl. Väl där lyckades jag, med hjälp av några öl, ta mig ifrån Ulfgar och ner i källaren till pubens lager där Brodgar skulle möta sina medkonspiratörer. Tyvärr hade rummet inga tunna väggar så jag fick istället, med Bernt-Huberts hjälp, gömma mig mellan några ölfat för att kunna tjuvlyssna.
Efter en lång väntan så dök de äntligen upp och våra misstankar bekräftades snabbt, de pratade om att attackera Mathilde i sömnen och att därefter ta hand Allanar, något som skulle de enkelt kunde göra eftersom Brodgar hade lurat alverna, med hjälp av Daggard, att han var på deras sida och ville ha fred.
När samtalet led mot sitt slut blev jag förrådd av Bernt-Hubert, som lyfte undan tunnorna som han hade packat framför mig och min enda utväg var att försöka spela full vilket tyvärr misslyckades då jag har bristande kunskaper på det området. Brodgar och jag råkade snabbt i luven på varandra och han lyckades rycka av mig min hatt och därmed avslöja mig som icke-dvärg. Tillsammans med Ulfgar, som hade hittat ner, lyckades jag övertala Brodgar att låta oss fara därifrån, med hot att om han såg oss igen skulle han döda oss. Ulfgar gick upp och distraherade pubens gäster så att jag slapp oroa mig för att bli upptäckt när jag smet ut men efter det valde han att gå hem. På egen hand, utan kamrater eller hatt för att dölja min identitet var mina chanser att hjälpa Mathilde ganska små. För att lösa detta problem bestämde jag mig för att befria Wysteria från häktet.
Medans vi hade spionerat hade hon försökt ta loss gallren från fönstret, hon hade fått slita och gno men hade inte lyckats smita ut själv. Efter en inte särskilt upplyftande förklaring av vad som skett så hjälpte jag henne upp ur cellen och gav henne några järnrör som vapen. Tillsammans tog vi oss till rådhuset där Mathilde hade sitt sovrum för att hjälpa henne att fly om vi kunde och i Wysterias fall hämnas henne om det skulle visa sig att vi kom till korta och inte hann i tid. Som tur var (tack Lliira) så hann vi i tid och lyckades övertala henne att fly, något vi precis hann innan Brodgar och hans medkonspiratörer hann ikapp oss och fick oss att gå under.
På vägen tillbaka till Ruinerna hann vi ikapp Ulfgar och Gritt, som motvilligt accepterade att Mathilde skulle få asyl hos oss tills hon vi kunde bryta Brodgars grepp om Malm.
Förhoppningsvis får vi chansen att återse honom, jag vill gärna växla några ord…

View
Silversteins första återbesök
A Crows story

Denna gång börjar historian som vanligt vid morgonen. Caylinn letade efter personer som är villiga att ta sig till SIlverstein och hämta så mycker som kan hjälpa Ruinerna. Vi tog våran packning, sa våra förväl (de som ville det) och påbörjade våran resa mot den hemliga ingången. Det tog inte långt tid innan vädret vände sig emot oss. Med stört skurar och kalla vindar. Jag som har en vattentät mantel blev inte lika påverkad. Inte mer märkvärdigt hände på de två närmsta dagarna. Vi slog läger utanför grottöppningen till Silverstein. Morgonen därpå tog vi oss in i grottan med facklor och en oljelampa som ljuskälla. Vi slog läger i grottan en bit ifrån Silverstein för att undvika risken för faror.
Nästa dag tror jag (svårt att veta utan solen som visar) Så påbörjade vi sista resan sträckan mot Silverstein. När vi började känna igenom oss av Silversteins stenar tog det inte långt tid innan faror visade sig. En kvinna med rustning var under attack av skelett och odöda. Vi tog snabbt hand om problemet och tog reda på varför hon var här. Det visade sig att hon var på en resa och kom tillbaka hit nu. Som gjorde henne omedveten om händelserna här. Hon var villig och hjälpa oss och vi började gå emot vårat första mål. En handelskaravans lagerrum… Jag fick smyga i förväg och leta efter faror. Jag visade resten den säkraste vägen till lagerrummet. Men framför dörren stod tre förskräkliga skelett tillsammans med en med Riddarrustning och en Stor varelse som verkar vara ihopsatt av flera kroppas. Dessa kroppar hängde och ruttnade på denna jättelika lik. Vi besegrade alla utan problem. Men vi var väldigt nära på att förlora amber när jätten sprang med all makt emot Amber och försökte krossa henne med sin yxa. Amber lyckades precis undvika den attacken och kom undan oskadd.
Med hast tog vi oss in i lagerrummet efteråt och ploickade på allt som hade värde för oss eller Ruinerna. Vi förde allt till platsen vi vilade på i tunneln. Efter det var vi trötta men vi ville ändå kolla vad för faror som fanns…
Vi gick i strid med ett par skelett och kollade vidare. Tillsslut kom vi fram till förrådet som var vårat huvudmål. Men den dörren var också vaktade av skärmmande hundar, skelett och en till jätte. Så vi bestämmde oss att vila och bemöta dem senare….
Efter en tid av vilande så började vi smyga oss ditåt men ännu ett problem hade tillkommit. En hydraliskt… odöd och farlig. Vi angrep den utan tvekan och efter några motgångar så besegrade vi hydran utan större skador.
Härnäst var vakterna vid dörren till förrådet. Vi angrep först och lät dem komma emot oss och denna gång var vi förberedda på deras spring attacker. Jag hade en påse med metall kulor som jag spred ut på marken och det gick som jag antog när jätten gick till springande anfall emot oss. Han föll på kulorna. Sedan var resten bara att besegra en efter en.
Vi gick in i förrådet och plockade på oss verktygen och allt annat utan en gammal tunna med mjöd. Som jag högg sönder när det blev en diskution om först den ska med eller inte och sedan vem som ska bära den. Vi tog med oss resten och sedan tog oss emot grottan. Där plockade vi på oss ännu mer och började en tung vandring tillbaka. Tur att vi hade Landers unseen servants.
Sedan kom vi tillbaka till Silverstein några dagar senare.

Där avslutar vi historian idag.

View
Wysterias Sista ord
Flykten från malm

- Emelie “förlåt att den är lite tradig. Men skrev det som jag tänkte mig att Wysteria skulle uppleva det, och hon var aldrig någon som fokuserade på en sak utan hade många tankar som löpte om vartannat, och det försöker jag få fram i dessa hennes sista ord till de flesta av er”
___________________________________________________________________________________________________
Glädjen. Glädjen som omringade mig. När vi sprang där, jag och Matilde, hon var fri, hon var hos mig… Men framför allt.Hon var inte död.

Allting skulle ordna sig nu. Steven hade kallat mig naiv… eller rent av dumdristig men jag kände ett hopp som jag inte känt på väldigt länge. Mourne skulle få Goldar att hjälpa pappa ochjag skulle äntligen få bevisa för Matilde vad jag var kapabel till… Jag skulle slåss vid hennes sida, och när vi vunnit malm så kanske… bara kanske… (Nej jag är henne inte värdig henne. Men hon och ruinerna skulle i alla fall bli handelspartners så jag skulle kanske få träffa henne ofta. Kanske till och med få jobba under henne. Ja åh Ja! det skulle va toppen. Vi kunde adoptera några av de föräldralösa barnen i skolan, pappa kunde spela sånger för dem…) Nej nej nej Wysteria fokusera är det någon som förföljer oss? Nej… okej… bra. Jag sneglar på Phan som håller tillbaka för att Matilde och jag ska hinna med.

Inga barn kanske, men jag kommer att slåss vid hennes sida. Och i Glittergolds namn vad många det är jag vill slå in skallen på. Framför allt Brodgar Malmklyvare För hans samarbete med drowsen som dödade Crow och Jennelin, för att han försökte döda Mathilde och för att han anstälde Daggard att döda Tarik. Och Daggard också för den delen, honom vill jag också döda, och alla drowsen som var inblandade. Men ja. ja… framför allt Brodgar, jag skulle kunna springa tillbaka nu… Varför dödade jag honom inte när jag hade chansen? Jäkla Phan som inte sa att det var Daggard tidigare. Enda anledningen till att jag inte stannade och sloggs var för att jag inte litade på Phan, tänk om han hade backstabbat Matilde. Men nu vet jag att han är oskyldig… det var Daggard hela tiden.

Äsch en vecka kan du vänta… En vecka och sen får du din hämnd. En vecka och sen får du Matilde. Tänk positivt nu Wysteria, för pappas skull. Om någon månad kommer han kunna sjunga och skratta igen. Håll ut tills dess. Bara en vecka.

Wysteria tog en djupt andetag och log sitt största leende tillbaka till Matilde när de kom ikapp först Ulfgar Battlehammer och därefter Gritt Stonehand.
____________________________________________________________________________________________________

Hon berättade vad som hade hänt på tavernan, och efter lite för många stop, berättade hon om sina framtidsplaner med Matilde. “En vecka och sen är malm hennes!”

Men Wysteria skulle inte komma att uppleva när (om) Matilde tog tillbaka malm… Hon skulle inte ens få säga till Matilde hur hon kände… Wysteria skulle få chansen att andas ett endaste dygn till, och därefter skulle hon inte det.

View
En bagares dagbok: del 3
Från uppdraget: A bloody affair

Jag kan inte sova. Igen. Sedan vi flydde från Silverstein har så många dött.
Vad kan klockan vara? Det är månader sen jag visste svaret senast.
Jenelin. Hon var så full av ljus och livsglädje. Nu är hennes mammas döda blick allt som återstår av hennes minne. Maho, Janas man, Wysteria… bilden av en get-bebis i Malora armar. Personer jag knappt känner, och samtidigt är allt som är kvar av min hemstad.
Jag somnar till och vaknar kallsvettig av Crows medvetslösa kropp i min famn medan jag tvångsmatar honom helande örter, omgiven av tjära och ett dött monsters fruktansvärda stank.
Landers ansikte som lyser upp av eldbollen som begraver Wysterias söndersargade kropp i en dånande explosion. Hade vi kunnat rädda henne?

Mina händer griper tag om täckesväven. Jag minns hur varm hon var innan hon slets ner i den där jävla gropen.
Hon som var den starkaste i hela byn. Nu måste någon bli det i hennes ställe…

View
Mörkret under marken
Crow's sad story

Allt började med en fin morgon… Tills jag hörde Malora skrika. Jag tog all min packning och sprang ditåt. Framme på plats så satt Malora brevid en av sina lamm. Lammet var helt torkad av blood och staketet mot skogen var uppbrutet. Jag skickade iväg Gobi för att se om han kunde se något i området. Efter bara några sekunder började han flyga mot något han såg. Jag, Lander, Wrysteria, Malora och Bon började följa Gobi så bra vi kunde. När vi närmade oss det som han såg började det röra sig mot oss (Gobi började flyga mot oss avslöjade dess rörselse). Vi förberedde oss för strid.
Men det var inte ett monster som kom ut ur buskarna utan en kvinna. Hon hade rivmärken som det rann tjära ur.
Hon föll ihop bara sekunder efter att vi stötte på henne. Men hon hann säga en sak… Hennes make blev attackerad av monster som kom upp ur marken.
Lander och Wysteria började springa direkt mot den platsen. Resten av oss väkte upp kvinnan och försökte att övertala henne att springa till Ruinerna så länge. Men hon vägrade så efter lite övertalade på hennes sida fick hon följa med. Malora sprang i förväg medans jag och Bon hjälpte kvinnan bortåt.
Under tiden vi rörde oss ditåt hörde vi ljud. Dessa ljud lät som små explotioner.
Det visade sig att Lander använde eldmagi, som visade sig vara väldigt effektivt.
Vi samlade oss och upptäckte att området var fyllt av små ögon. både i träd och på marken.
Vi blir anfallna av några, som Lander tar hand om lätt med eldmagi. Men när vi skrämde iväg resten som stannar på avstånd.
Där de börja syconiserat göra något som liknar en ritual. Som börjar få marken att skaka lite och det slutade med att plötligt flyger det upp rötter som greppar tag i Wysteria. Vi hinner knappt att reagera innan hon blir nerdragen i marken och alla ögon som kollade på oss från distans splittras iväg.
Resten börjar att gräva medans jag bevakade området.
Tillslut kom var hålet tillräckligt stort för oss att hoppa ner i. Det var kolsvart där nere och jag hade bara min fackla som tillät mig att se. Men det varade inte länge för att det tog inte långt tid innan väggarna blev täckta med tjära. Vi släckte facklorna och fortsatte i mörkret. jag fick förlita mig på känsel och hörsel. Såsmåningom kom vi till en backe neråt. Gruppen lånade ett av mina rep och började klättra neråt.
Bon och Malora breskrev platsen nedanför som ett större rum fyllt med tjära. Men vi var inte ensamna här utan mitt i rummet hörde jag något stort resa sig. Utan att se sköt jag en pil emot den. Men det lät som jag träffade ett träd. Jag Hörde Malora ropa “kom hit, följ min röst” och nästan direkt efter kännde jag en våg av magi slå mig samt gjorde det ont som att något hände Gobi. Magin sved i hela kroppen och jag kunde inte röra mig. Jag kunde höra Monstret svinga sina “armar” mot mig.

Jag vaknade till igen och kände att delar av kroppen var brutna. Jag fick återhämta mig så gott som det gick. När jag hade det känndes det fortfarande som något var helt fel. Då berättar de att Gobi hade dött under stiden…. Jag gav inte upp utan istället gav honom vattnet med helade egensakaper (som jag samlade upp utanför Gobi’s grotta). Det lös till ordenkligt sedan var hans livlösa kropp borta och då fanns det inget mer jag kunde göra här för honom.
Så vi fortsatte mot vad vi tror var centrum av grottsystemet. Vi hittade Wrysteria i som sades av Malora och Bon att detta är ett ännu större rum, med gigantiska ögon i andra änden. Men det visade sig att vi var för sena och wrysteria hade blivit corrupterad till dess sida. Vi slogs i mökret en kort tid innan Lander skrek “SPRING!!!” och sedan såg man ett eldklot flög bort mot de storaögonen.
Vi sprang för livet för att inte bli tagna i lågan av all tjära på marken. Vi hade tur och taket rasade bakom oss och hindrade elden från att nå oss…
När vi var ute ur grottan och tundlarna låvade jag mig själv att undvika okända grottor. Det enda de har gjort är ta livet av vänner, familj…. och mig själv. Men det är en annan historia.

Death Count: 4
Wrysteria
Gobi
Kvinnan och hennes man

View
From the desk of Darvin Ward, Duke of House Bagu
Regarding the attempted trade with Malm

Honored councilmembers, I write to you with the hopes of preparing you for the hard times to come.
As you are well aware, Goldar, Koraxk, Malora, Wysteria and I recently headed to Malm to negotiate a trade agreement with their leader, Mathilde. After some short preparations, mostly involving Malora looking for a sitter for her Griffin since Phann was nowhere to be found, we started our journey and followed the river up-streams. After a while we encountered a barricade that had been recently built, since apparently it was not there on the last visit to Malm.. Goldar heard some dwarves behind, but received no answer when he tried to talked to them. Since we were not too keen on angering them, we decided to sit down and wait. This was at least the plan, but Wysteria decided to take matters into her own hands and before we could stop her, she had already climbed on top of the barricade, gotten shot with a crossbow and jumped down the other side to fight.
Since this could become a diplomatic crisis that would lead to all-out war between us and Malm, I quickly jumped into the river to get to the other side of the barricade to stop the fighting. Upon hearing my words, the dwarf lowered his weapon and backed off. Unfortunately, Wysteria did not.
This lead to the dwarf’s companions, two dwarves and two drows, to reveal themselves and shoot Wysteria again. While the rest of our group tried to climb the barricade, with varying success, I rushed out of the water and tried to convince them that despite Wysteria, we came in peace. This swayed them a bit but the situation might have escalated again, if not for Goldar’s intervention. He jumped down in between Wysteria and the people aiming at her, scolded her loudly and used some kind of spell to calm them down.
We were joined by Malora and sat down for some food, drinks and talking. Koraxk had decided to hide, but seeing us around the campfire he decided to show himself. Surprised, one of the dwarves tried to shoot him but somehow he caught the arrow which did not exactly make them calm. He surrendered his weapon and agreed to be bound, but the damage was done and they wanted us to leave. Goldar managed to convince them that at least he and his two bodyguard, Malora and Wysteria, should be allowed to say a final farewell to Tarik, so they followed the dwarves towards Malm.
This left me and Koraxk, who was still bound, with a drow.
I suggested to the drow that we should talk for a bit, to perhaps find more allies, which he agreed to. But suddenly, he walked over to Koraxk and tried to slit his throat. Luckily, he managed to free himself and barely stop the knife.
During the battle that followed, the drow was joined by his friend and together they came quite close to bringing us down. While hiding behind cover, Koraxk decided to run into the forest, leaving me behind. At this time, having heard the sounds of battle, Malora came back and we managed to bring the drows down together, cutting their throats to ensure they would not get back up. Running into the forest after Goldar and Wysteria, we found Wysteria in battle with the dwarves, who had apparently started attacking them as soon as Malora left, Goldar and Koraxk down on the ground. Joining in the battle, we swiftly killed them and helped our fallen comrades up.
After a short break, during which we closely examined the fallen enemies, we decided to head towards Malm, despite my objections that we should at least try to contact the Ruins in case we did not make it back.
We sneaked up to the border of Malm and while the rest of the group headed into the village without hesitation, I stayed behind and observed the guards’ behavior. Still a bit suspicious, I decided to follow my companions from a distance, disguised as a dwarf. They were lead into the council chamber, with me right behind, were they got to talk to Brodgar, uncle of Mathilde. He led us to Mathilde were I removed my disguise and we started explaining the situation. Upon describing the leader of the dwarves that attacked us, and me taking his form, Brodgar swiftly left the room. Mathilde explained that they had once been married and that he was no longer considered neutral in this issue. She explained that they were at the brink of civil war, with her peace-considering faction being in the minority, and she requested our help investigating the other faction. In return, she agreed to help us during the winter and to not execute Daggard, whom they had taken prisoner. However, she would instead have to execute a volunteer disguised as him as to not arouse suspicion. We agreed to the terms and headed back to the ruins, carrying a messenger pigeon for swifter communications with Malm.

Although not the outcome we had hoped for, we at least managed to come to an agreement with Mathilde. I will try to aide the group investigating the opposing faction as much as I can but I have to advise caution to them and to the council, I am not sure if we can trust these guys.

Sincerely,

D.Ward

Darvin Ward
Duke of House Bagu

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.